Vanlighetens lov
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Som många andra lyssnar jag på sommarprat. Långt ifrån regelbundet eller metodiskt, utan snarare sporadiskt de gånger marknadsföringen av ett intressant avsnitt når mitt medieflöde vid en tidpunkt som sammanfaller med min möjlighet att lyssna. Eftersom sommaren till stor del tillryggaläggs i bil är möjligheterna i och för sig många och innevarande semesters skörd av sommarprat är med mina mått mätt riklig.
Jag känner inte till de processer som avgör vem som ges chansen att sommarprata, eller hur fria händer personerna som väljs har att utforma sitt prat som de önskar. En snabb sondering av startfältet ger ändå vid handen att de utvalda på något sätt har utmärkt sig; gjort karriär, åstadkommit något eller åtminstone figurerat i medierna. Sällan är sommarpratarna helt och hållet okända.
Jag inser självfallet att urvalet följer en marknadslogik där utbudet måste korrelera med efterfrågan. Det som sänds skall tilltala dem som lyssnar. Men jag tänker att det kanske också reflekterar en samtida mentalitet enligt vilken endast den som åstadkommit något märkvärdigt lyfts fram, ges en röst och tilldelas ett värde. Att människan är vad hon gör eller har gjort.
Lockelsen är stor att hävda att den kristna kyrkan i detta avseende är annorlunda. Men med kyrkohistorien som domare hamnar sådana förhoppningar lätt på skam. Egentligen räcker det med en snabb blick i spegeln. Prestationskrav, tävlingsinstinkt och fåfänga sitter djupt rotade.
Enligt ett citat jag läst någon gång är det många som är villiga att göra storslagna saker för Gud medan långt färre är villiga att göra de små sakerna. Poängen är att vi gärna tar oss an åtaganden som ger oss en plats i strålkastarljuset men helst slipper sådant som ingen kommer se oss göra.
Det sommarprat som därför tilltalat mig mest – egentligen ett vinterprat från ifjol – hölls av den rikssvenske pastorn och författaren Tomas Sjödin. Talet är i korthet en hyllning till hans egen mor – närmare bestämt till hennes vanlighet och alldaglighet. Sjödin tecknar bilden av en ödmjuk kvinna som inte gjorde anspråk på någon stor plats i tillvaron eller utmärkte sig på något särskilt sätt. Hon var vanlig och just därför betydde hon så mycket för honom.
Jag vill tro att ”det vanliga” till syvende och sist är ett bärande tema i den kristna berättelsen, trots att det ofta fördunklats under historiens gång. Man behöver bara läsa några av de enskilda bibelberättelserna för att se hur de handlar om en Gud som når ut till och gör bruk av alldeles vanliga människor – människor som vid första anblick och i sig själva knappast är särskilt märkvärdiga eller har något att berömma sig för. I den bemärkelsen är kristendomen de vanliga människornas religion – och det är just det som gör den så ovanlig.