Välfärdsområdena ska finnas till för människan, inte som statens sparmaskiner

Välfärdsområdena ska finnas till för människan, inte som statens sparmaskiner

Det pågår en omfattande omställning i den offentliga vården. Förtroendet till den offentliga vården sjunker vilket inte är överraskande med tanke på de nyheter vi kan läsa i offentligheten om sparbehoven.

Jag vill börja med att förklara orsakerna till välfärdsområdenas krassa situation. Det har att göra med inflationen, personalbristen, den nya löneöverenskommelsen (som vårdarna är väl värda) samt vårdköerna. Likaså baserar sig välfärdsområdenas ekonomi på missvisande ekonomiska grunder från några år tillbaka då välfärdsområdenas ekonomier slogs fast utan vetskap om bland annat den växande inflationen som var på gång.

Förutom att omständigheterna påverkat välfärdsområdena så har även startkostnader varit omfattande för välfärdsområdena. Alla talar om digitala tjänster men tyvärr så kräver de enhetliga patientdatasystem som måste införskaffas. Det tar ännu år innan vi ser fungerande digitala tjänster i alla välfärdsområdena. De kommer aldrig ersätta de fysiska tjänsterna då de fysiska tjänsterna är ett måste för klienten.

I korthet kan man säga att det behövs en rejäl granskning av välfärdsområdena. Ifjol då regeringsprogrammet gjordes, slog man fast en del riktlinjer för hur välfärdsområdena skulle få sin ekonomi i skick samt hur styrningen skulle bli bättre. Ingen visste ifjol att regeringen blir tvungen att anpassa ekonomin ytterligare med tre miljarder i år. Nu krävs samma granskning av välfärdsområdena. Det finns ett behov att regeringen skulle granska sina riktlinjer för välfärdsområdena.

Just nu är läget det att välfärdsområdena snart står inför ett omöjligt uppdrag där man ska göra nedskärningar som ger snabba resultat utan att man har chansen av att dra nytta av produktutveckling. Detta resulterar i att fokuset trots allt blir på specialsjukvården trots att målet med vårdreformen var att flytta fokus till primärhälsovården och den förebyggande vården.

För att återvinna förtroendet för den offentliga vården krävs det åtgärder. Vi måste i höst i samband med budgetförhandlingarna föra en diskussion om välfärdsområdenas ekonomiska läge. Det krävs åtgärder som underlättar läget så att välfärdsområdena inte gör kortsiktiga beslut. Vi måste se över normstyrningen av välfärdsområdena så att välfärdsområdena får mer flexibilitet. Vi ska bli bättre även på att dela på den bästa praxisen inom vården så att vi på riktigt använder oss av de bästa och effektivaste sätten att vårda.

Vi måste även snabbt se över arbetsfördelningen inom vården och stärka tanken om att etablera egenläkarmodellen. Vi vet att mycket går på tok redan vid första kontakten till egna hälsocentralen, när man blir tvungen att vänta på ett samtal flera dagar. Jag hoppas också att vi inom äldreomsorgen kan se till att vi kan fokusera mer på förebyggande verksamheten som förbygger ensamheten hos äldre.

Hur som helst måste man nog konstatera att den här vårdlösningen inte på sikt kommer att vara ändamålsenlig. Nu krävs åtgärder på kort men även på lång sikt. En elak skugga hänger över välfärdsområdena för tillfället. Det tar tid att få saker i ordning men vi måste nu aktivt arbeta fram lösningar. Personligen anser jag att en nationell grupp borde utses för att forma lösningar till vården. Vi måste kunna se att det finns en framtid för offentliga vården. En negativ debatt om vården skapar otrygghet i samhället som kan stå oss dyrt.

Här kan du läsa fler kolumner av Henrik Wickström.