Välfärdsområden och ordnandet av hälsovårdstjänster

Om en månad hålls Finlands första välfärdsområdesval där man väljer välfärdsområdesfullmäktige för välfärdsområdena. Valdeltagandet förmodas bli lågt. Detta har man svårt att förstå, då välfärdsområdena, som fr.o.m. 1.1.2023 kommer att besluta om mycket centrala frågor, att ordna social- och hälsovården och organisera räddningsväsendet, dvs. mycket viktiga funktioner, som berör oss alla.

Många valkandidater har tagit upp egen läkare-, läkare-skötare- eller eget team-modellen. Detta ser jag också som ett mål värt att sträva till. Som en vd och chefsläkare på Åbolands sjukhus tog jag i flera sammanhang fram begreppet en förstärkt frontlinje, dvs. en trovärdig förstärkning av primärhälsovården.

För att kunna förverkliga detta, behövs det enligt min mening en modell, där behoven av de vanligaste folksjukdomarna och de mest sårbara grupperna, t.ex. åldringarna, barnen och de psykiatri sjuka beaktas genom att kombinera specialsjukvårdens kunnande i frontlinjen på så sätt att sakkunniga i primärhälsovården och i specialsjukvården i dessa centrala, ur folkhälsovårdens synvinkel viktiga sjukdomsgrupper kan arbeta gemensamt i tätt samarbete.

Samtidigt bör man se till att jämbördig bedömning av vårdbehovet och tillgänglighet till vården förverkligas. Dessa principer bör beaktas även ur den språkliga jämbördighetens synvinkel.

Jag hann i mitt arbete i årtionden märka, att fast det inte fanns några direkta motsättningar, var det på ett praktiskt plan lätt att glömma bort den svenskspråkiga minoritetens jämbördiga rättigheter. Det finns en betydande svenskspråkig minoritet i Egentliga Finland.

De politiska beslutsfattarna i det blivande välfärdsområdet måste komma ihåg även denna minoritets behov.

Den mest fungerande modellen skulle vara en helt tvåspråkig enhet på Åbolands sjukhus. Denna enhet skulle ansvara för helt tvåspråkig service på ovannämnt sätt i hela Åboland och samtidigt skulle den garantera denna service i hela Egentliga Finlands välfärdsområde.

Enligt min vision bör denna enhet utom sedvanliga primärhälsovårdstjänster även innebära de vanligaste specialsjukvårdstjänsterna på grundnivå särskilt för de mest sårbara grupperna. Denna enhet skulle ha bredare axlar och den bästa sakkunskapen att också sörja för närservice i Pargas och på Kimitoön.

Jag hann i mitt arbete, som innebar också direktionsarbetet, lära mig känna Niklas Guseff som en aktiv medlem i direktionen, som hade förnuftiga synpunkter och konstruktiva förslag. Han har grundlig kännedom om hälsovården i Egentliga Finland även som en medlem i Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikts styrelse. Jag har förtroende för Niklas Guseffs möjligheter att inverka för en jämbördig och fungerande modell för välfärdstjänsterna för både åbolänningarna och den svenskspråkiga minoriteten i Egentliga Finland.