Vägkost till en ny ÅA-rektor – ”ÅA kördes över, som av en främmande ockupationsmakt”

Jacob Hjortman
gul pampig universitetsbyggnad, blå ruta med debattvinjett nere till vänster
ÅA, debattvinjett
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Åbo Akademis rektorsbyten kan ge ett intryck av att man skulle ha valt fel personer i stället för fel system.

Med fel system menar jag The New Public Management (NPM), som betyder bland annat nedskärningar, toppstyrning, och låg anställningstrygghet.

För ÅA innebär NPM också att engagerad personal som arbetar gratis på övertid behandlas som Pavlovska hundar utan inre motivation.

En tro på universitetet som idé är inte förändringsmotstånd.

Denna utveckling kulminerade i en lag från 2010.

Ett universitet är en av kollegialitet, akademisk frihet och autonomi präglad expertorganisation där man bedriver forskning och därpå baserad undervisning.

Det betyder fri forskning i ett självständigt ÅA i ställer för toppstyrning och dressyr med straff och belöning.

Dagens kris får inte överskugga den klarsyn och beslutsamhet som ÅA:s styrelse gav prov på när den 2009 motsatte sig den föreslagna nya lagen på nästan alla punkter.

En tro på universitetet som idé är inte förändringsmotstånd.

ÅA kördes i alla fall över, som av en främmande ockupationsmakt.

Alla ska rapportera till en så kallad förman (om vad vet jag inte), trots att fri forskning inte sker på kommando av förmän.

Förr valde vi prefekter, dekaner och rektorer bland våra medarbetare för förtroendeuppdrag på deltid.

Nu utses de uppifrån och har mera makt (vilket också ökad risken för godtycke och klavertramp).

Alla ska rapportera till en så kallad förman (om vad vet jag inte), trots att fri forskning inte sker på kommando av förmän.

Anställningstrygghet är en grundsten i den akademiska friheten.

Den har minskat för professorer och lektorer, som ändå får forska fritt (lektorerna dock på begränsad tid).

Men sämre budgetfinansiering i förhållande till externfinansieringen skapar snuttarbete.

Därmed ökar också finansiärernas makt, vilket likt statlig styrning och externa styrelsemedlemmar minskar ÅA:s autonomi.

Det är alltså lätt att sparka folk om man har ställt till med kris, men i övrigt påminner en organisation präglad av NPM mindre om ett företag och mera om avigsidor i östblocket: stelbent detaljstyrning och kontrollmentalitet.

Toppstyrning och externa styrelsemedlemmar sades professionalisera ekonomiförvaltningen.

I stället uppstod en kris som sägs kräva en strukturreform. Det betyder motsatsen till nytänkande.

ÅA kan nämligen fira femtio år av (egen och statlig) reformdiarré, i motsats till de världsledande universiteten i Oxford och Cambridge.

ÅA sägs få två storfakulteter, och under dem storinstitutioner (som kan ge flera examina).

Det eliminerar inte planering och administration på ämnesnivå samt inom grupper av ämnen som ekonomi och juridik. Därmed skulle vi på vissa områden få fem nivåer: ämnet, ämnesklustret, institutionen, fakulteten, samt centralförvaltningen.

Arbetsmängden skulle troligen öka, med oklara ekonomiska följder. Med två fakulteter sparar man lönepengar, men mest för att dekanaten nu är dyra heltidsjobb, inte bisysslor med små lönetillägg som när jag var dekanus.

Den rektor som ÅA snart ska få bör vara en respekterad professor med gedigen forskningserfarenhet, men också en person som kan stoppa det egentliga slöseriet.

Det består i bland annat käppar och morötter, därtill relaterade utredningar, individuella löneförhandlingar och uppgörandet samt uppföljningen av arbetsplaner (vilket skapar desinformation, för övertid får inte uppges).

Personalen kan ändå inte arbeta hårdare än vad den redan gör, men tvingas nu göra fel saker.

Slöseriet består också i toppstyrd och byråkratisk undervisningsplanering, som dessutom försämrar arbetsklimatet och motivationen. Anses man kanske vara till besvär om man brinner för sitt ämne?

Byråkrater vet dessutom inte vilken undervisning som internationell praxis i ett ämne förutsätter, men lärarna vet.

Rektor ska inte heller vara ockupationsmaktens budbärare eller hantlangare, trots begränsad handlingsfrihet.

Därför förväntas kollegialitet inom det möjligas ramar, utöver insatser för ny lagstiftning i samarbete med andra universitet.

Kollegiet kan exempelvis ges en större roll.

Man får visserligen utse dekaner utan att fråga fakulteterna, men det är inte förbjudet att följa deras vilja. Man får men måste inte utöva godtycke när man anställer.

Det är inte heller förbjudet att enligt personalens önskemål utreda underskottets orsaker.

I ett toppstyrt ÅA har personalens företrädare faktiskt större legitimitet än ledningen att tala i dess namn. Visshet är bättre än illvilliga rykten.

För forskarna gäller det att stå ut tills ordningen är återställd. Erkänn inte så kallade förmän – det finns hela länder som Transnistrien som man inte erkänner!

Johan Willner

Professor emeritus