Vägen mellan Våno och Sattmark påminner om Zambia
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är förstås mer än fantastiskt att Lillholmens bro byggs om. För mig är nog omvägen till Malmen via Sattmark en upplevelse som påminner om min resa till Zambia. Där körde vi nästan likadana vägar som den mellan Våno och Sattmark.
De grusvägar som jag i min barndom (det fanns inte andra än grusvägar) färdades på var nog olika. Nämligen mitten av vägen var inte betydligt högre än vägrenarna så som de är på Vånovägen och dessutom fanns det istället för löst grus kanske grov sand. “Tvättbräden" på en del ställen just där man skall köra var i alla fall i mitt minne inte så grova.
Jag cyklade nog mest den tiden. Första gångerna på vintern man körde Våno-Sattmark var det ju glashalt så man nästan undrade hur man inte åkte i diket. Det lösa gruset kanhända ger med sig samma verkan, speciellt då det finns trafikmärken som varnar att vägrenarna är svaga.
Det är ofta när man möter bilister som anser sig behöva köra så nära mitten som möjligt att man får hicka. Förra veckan kördes dit igen grus. Vägen blev något bättre men nu kör man hela vägen så gruset skramlar och dammar. Pricken på i:et är svängen till Granviksvägen med möjligast ojämn väg och mitt på där man svänger är det hål i asfalt på Granviksväg.
Det finns ju folk som bor vid den vägen. Ibland då man kör vet man inte hur man ska göra då fotgängare får ett massivt dammoln över sig även om man saktar farten.