Vad vi talar om då vi talar om Sveriges väg

Hänvisningar till Sverige är populära inom politiken i Finland nu. Ibland får vårt västra grannland fungera som förebild, ibland som avskräckande exempel. I båda fallen sker det ofta på ett problematiskt selektivt sätt.

Gängkriminaliteten i Sverige används som argument för en hårt åtstramad invandringspolitik i Finland trots att det avskyvärda fenomenet uppstått ur en mängd faktorer som samspelat och inte på något sätt är en automatisk följd av invandring.

Sveriges och Danmarks arbetsmarknadsmodeller påstås i sin tur modell för Orpos högerregerings planerade attacker mot facket. De element i den svenska modellen som stödjer arbetstagarsidan försummas dock helt. En balanserad helhet går förlorad om ena sidan plockar russinen ur kakan.

Regeringens invandringspolitik är helt sannfinländsk. En del av ledamöterna till höger försöker avdramatisera det hela med att hävda att Finland bara slår in på den linje som är dominerande i Norden, och detta för att förebygga fasansfulla fenomen som gängkriminalitet. Som om Tidöavtalet vore någonting eftersträvansvärt som skapar mer framtidstro och inkludering.

Det är sant att svenska experter varnar oss för att fenomenet kan breda ut sig till oss och den varningen ska tas på största allvar. Men de föreslagna åtgärderna hamnar ofta i skymundan.

Den prisbelönta svenska kriminalreportern Diamant Salihu sade för ett år sedan så här i podden Röster från Hanaholmen: Se till att inte ha segregerade områden i den omfattning vi har i Sverige och att inte ha segregerade skolor. Se till att ge unga sysselsättning, så att man klarar skolan och får bättre vägval i livet.

Snarlika rekommendationer fick vår riksdags förvaltningsutskott av experter under ett besök i Stockholm i höst.

Segregerade områden i Sverige har sin bakgrund i bland annat det så kallade miljonprogrammet, vars syfte var fint, men som resulterade i isolerade betongförorter. Ett exempel som ofta lyfts fram är Rinkeby, ett annat är Rosengården. Det räckte inte att risken noterades tidigt, redan av Olof Palme .

Det gick för långsamt att vända utvecklingen som förvärrades av privatiseringar som först gjorde skolsystemet ojämlikt, sedan gav en laglig inkomstkälla till gäng som nästlade in sig till och med i social- och hälsovården.

Nu lyfter Finska Hyresgäster fram att boende stött av Finansierings- och utvecklingscentralen för boendet (ARA) behövs för att skapa jämlikhet i bostadsområden. De påpekar att till exempel produktionen av bostadsrättsbostäder inte borde upphöra i Finland.

Ett argument är att det skulle öka risken för segregation. Paletten bostadsområden och vilka element de utgör vad gäller boende- och ägartyp utgör en avgörande grundstruktur. Sedan tillkommer frågan var folk har råd att bo. Då vi lägger till Orpos regerings föreslagna nedskärningarna i bostadsbidrag ökar risken för att mindre bemedlade måste flytta och koncentreras till vissa områden. Detta skapar grogrund för utanförskap. Likväl är det inte dessa frågor som diskuteras i frågan om Sveriges väg.

Sverige har de senaste åren däremot ofta fått stå som förebild i frågor om ekonomi och sysselsättning. Då är det dock ganska tyst om invandringens avgörande och positiva roll. Givetvis ska våra länder lära av varandras erfarenheter. Debatten skulle dock vinna på den bredd den förtjänar.

En god nyhet är att många förebyggande insatser som verkar fungera redan görs i Finland, som Polisens så kallade ankarverksamhet.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Kvarnström.