"Vad kan vi vinna – och förlora – på förbud?"

Scroll, scroll, scroll.

Jag ser mitt finger röra sig över skärmen och kommer på mig själv med att – igen – ha fastnat i Pinterests oändliga flöde. Denna gång letar jag efter den perfekta kombinationen av prydnader för ett rum med konjaksbrun soffa och grågröna väggar.

Det är svårt att sluta, för det kan ju finnas något ännu bättre lite längre ner.

Låter det bekant?

Vi har säkert alla varit där. Du tar upp mobilen för att snabbt kolla något, och plötsligt har fem minuter blivit trettio. Eller en timme.

Telefonerna – eller kanske mer det som finns på den – kan distrahera, oavsett ålder.

Trots att detta berör de flesta av oss, diskuterar vi sällan vår egen mobilanvändning på djupet. Vi ojar oss över dåliga tjänster eller överdriven reklam, men när det gäller teknik, barn och unga, blossar debatten snabbt upp.

Lilla Ungdomsbarometern i Sverige visade nyligen att digitala tjänster har en stor betydelse för barn och unga i åldern 7–14, inte bara som underhållning, utan också för identitetsutveckling, relationsbyggande och lärande. För många är telefonen en trygghet som gör att skolan och vardagen fungerar.

Men samtidigt vet vi att telefonerna stör och kan missbrukas. De är säkert en delorsak till att barn och unga läser färre böcker och sociala medier verkar ha ett samband med psykisk ohälsa. Kanske är teknikutvecklingen också en bidragande faktor till försämrade Pisaresultat.

Ytliga trender på sociala medier påverkar ungas självbild och attityder, och förstärks av algoritmer som visar mer av samma innehåll. Samtidigt minskar behovet för att göra egna val och utforska olika alternativ – allt fås ju färdigt serverat.

Det finns många viktiga frågor att lyfta fram och problem att försöka lösa.

Men standardlösningen verkar istället vara att förbjuda.

Generella förbud skapar ingen förståelse för världen omkring en och ger inga strategier för ansvarsfull och medveten användning. De kan leda till att man försöker kringgå regler och dölja sitt beteende. Framför allt riskerar förbud att sätta lock på den viktiga diskussion som vi som samhälle borde föra kring den teknologi som är dominerande i ungas och vår vardag.

Den 1 augusti skrev Sofie Estola från Esbo en insändare i HBL och poängterade att unga visst förstår att överdrivet häng på sociala media inte är bra, men konstaterade att "det som 16-åring skulle vara ett socialt självmord att inte ha dem". I stället för kritik önskade hon att vuxenvärlden skulle möta unga med diskussioner, stöd och förståelse. Ungas teknikanvändning måste lyftas fram och diskuteras med dem, inte över deras huvuden.

Hemmen spelar en viktig roll i den dialogen, men alla barn och unga får inte stöd i att hantera och reglera sin teknikanvändning där. Desto viktigare blir då den ledning som de kan få annanstans – till exempel i skolan, som enligt läroplanen ska bidra till att unga lär sig hantera digital teknik på ett ansvarsfullt sätt. Men förstås behöver personalen ordentliga befogenheter att styra upp situationer som inte fungerar.

Jag är rädd för att förbud blir en kortsiktig "quickfix" som vi vuxna och beslutsfattare kan gömma oss bakom, istället för att ta itu med den komplexa verkligheten som innefattar allt från nedskärningar inom utbildning och vård till ett allt högre tempo, stressade vuxna och samhällets oförmåga att reglera teknikjättarnas inflytande.

"Out of sight, out of mind" är ingen ansvarstagande strategi.

Vi har skapat den värld barnen växer upp i. Det är vår skyldighet att stödja dem i att utveckla hållbara strategier och förhållningssätt för sin verkliga vardag – inte en påhittad fantasivärld.

Här kan du läsa fler kolumner av Linda Mannila.