Vad då "det nya normala"?

Diskussioner kring ”det nya normala” är fascinerande. I en värld där framtiden påverkas av tusentals fenomen förväntar vi oss att vi kan förutspå konsekvenserna av en global pandemi.

Kunde vi förutspå att pandemin skulle sätta knut på den globala logistiska kedjan? Det rapporterades åtminstone inte på dagstidningarnas första sida.

Mindre komplicerade saker förutspår vi också helt fel. Enligt den amerikanska nyhetskanalen CBS har försäljningen av coronaölet ökat markant under pandemin.

När pandemin bröt ut befarade analytiker att brandet skulle ta skada av associationen med pandemin. Förgäves. Det är ju klart att vi dricker coronaöl under coronapandemin – vi kan inte motstå situationens ironi!

Logistik och ölkonsumtion kan vara svårt att förutspå. Men i Finland blir vi årligen överraskade av vintern!

Efter hösten brukar det trots allt blir vinter. Årligen. Det är också förbryllande hur överraskningen överskrider nyhetströskeln år ut och år in – och inte sällan på första sidan.

Om en av våra fyra årstider överraskar oss årligen, vad får oss att tro att vi kan förutspå en global pandemis sociala och ekonomiska konsekvenser?

Det kan vi ju inte. Men intressantare än de otaliga scenarier som förts fram under åren är frasen själva. ”Det nya normala”. Varför pratar vi om det nya normala?

Och varför diskuterar vi överhuvudtaget det ”normala”. Vi verkar tänka att det funnits ett normaltsätt att vara.

Mitt normala idag är mycket likt mitt normala som för 3 år sedan. Men när jag handlar i närmaste butik ser jag att kassörens normala de facto har förändrats. Vi lever i flera olika normaler och det innebär också att vi upplever pandemin på helt olika sätt eftersom den har olika konsekvenser för våra liv. Det är dags att inse att den verklighetstrogna frasen är ”de nya normalerna”.

Men varför pratar vi överhuvudtaget om situationen som ”normal”?

Om vi tänker på fraser som ”det där är inte normalt” eller ”han är lite speciell” är de inte komplimanger för vår unika charm, utan en illa dold skymf. Eller när vi går till läkaren hoppas vi innerligt att denne säger att allting är normalt – som det borde vara.

Vi har ett behov att anses normala. Att passa in i vår grupp. Att vara normal beskriver en grad av enhetlighet inom gruppen. Avvikelser är acceptable så länge de sker inom ett överenskommet normalitetsintervall. Denna grad av avvikelse gör oss unika, men på samma sätt som alla andra. Vi passar in, men avviker lite.

Vad är då ett nytt normalt? Någonting som är lite som förut men ändå lite annorlunda? Vad betyder det i praktiken? Att vi använder munskydd på jobbet och i bussen? Att vi har en kollega på Teams medan resten sitter runt bordet och undrar om hen hör och ser oss?

Vad betyder allt det här då för det nya normala?

Betyder det att våra normer förändrades eller förändras under pandemin. Vad är det nya eftersträvansvärda efter pandemin? Strävar vi efter att ha munskydd i bussen eller att börja våra diskussioner med ”hör du mig?”

Försöker vi genom frasen beskriva hur vårt intervall för acceptabla avvikelser tänjs av pandemin? Det vill säga vad vi anser som normalt. Till exempel kombinationen collegebyxor, skjorta och blazer. Någonting som skulle ha varit otänkbart tidigare, men som ingen lägger märke till i dagens (virtuella) värld.

För kontorsarbetare är det nya normala att de inte behöver besöka kontoret. Gallupar visar ju att folk föredrar att kombinera distansarbete och kontorstid. Men vad är det nya normala för byggarbetare, städare, vårdpersonal, professionella idrottare? Kanske vi rentav ska sluta prata om ”det nya normala” eftersom det knappast funnits ett gammalt normalt.

För övrigt borde vi utveckla förmågan att förutspå våra årstider innan vi yttrar oss om någonting så komplext som följderna av en global pandemi.

I väntan på finländarnas största årliga överraskning.