Utsikt från Montserrat

Världen framstår som en öppen, vacker helhet när vi tidigt en morgon på vår resa i Spanien går ut för att se på soluppgången i den svala morgonvärmen. Klostret Montserrat ligger högt uppe.

Landskapet öppnar sig rakt mot öster där solen stiger, när vi vandrar längs en av pilgrimslederna. Längs bergsväggen som reser sig på andra sidas finns små altaren var femte eller tionde meter, ikoner av målat kakel, bilder av Maria, gudsmodern.

Varje ikon fångar en unik skärva av det som kan finnas i samtalet mellan den troende och det heliga. Som en rad av möjliga böner som man kan vandra längs, hitta något bekant eller något nytt.

De skapar en mosaik av mänskligt liv i alla dess former, av sånt som söndrar, sårar, bygger upp, helar, tröstar och inger hopp. Och tillsammans med öppenheten över landskapet ger de perspektiv och visar världen som en sårbar, öppen och vacker helhet - som en ömtålig enhet.

Konstmuseet Moco i Barcelona gav en liknande upplevelse under vår resa. Museet är tydligt med sin ambition att det vill något mera och ”använda konst för att utmana normen, försvara sanningen, öppna upp sinnen, och ifrågasätta världen omkring oss”.

Också här fick vi vandra fram i gränsen mellan mänskligt liv i sin brokiga mångfald och försök att fånga sanningar, hitta en grund.

Guillermo Lorcas stora surrealistiska målningar var drömlika och fyllda med magiska realism. Att se dem var som att fyllas av mod att våga tänka en helt annan värld, en värld av skönhet och en värld där kontraster kan mötas.

Också David La Chapelles ”Den sista måltiden” fångade mig. Den är en del av hans serie ”Jesus is my homeboy”, och ett uttryck för hans vilja att ”rädda Jesu undervisning från fundamentalisterna”. Här lever Jesus med missanpassade unga och man ser hopp.

Ikonerna och den moderna konsten talar samma språk den här gången. De vänder blicken kritiskt mot våra liv, men på ett omfamnande och medkännande sätt. Det har jag verkligen saknat den senaste tiden.

…när politiken vid makten vill blunda för mänskligt ansvar på många olika sätt, när brutala hatbrott och misshandel mot homosexuella kristna påhejas av ’religiösa’, när diskussionen om krig mest söker efter bättre och starkare krigshandlingar.

…och när ingen längre verkar vilja stiga upp och ta avstånd från allt direkt och indirekt våld omkring oss och söka alternativ, när politiska och religiösa ledare glömt vad grundvärderingar är och fyller media med nonsensmässigt twittrande om icke-frågor.

En sån här tid tar jag gärna med mig upplevelserna från resan och La Chapelles vilja. Och jag vill förstå dem på ett allmänt plan. De handlar inte om vad som är religiöst eller inte utan om att återupprätta känslan för sanning och värden bortom hyckleri och självgoda enkla gränsdragningar, om att inte glömma människans sårbarhet och den vackra helhet och enhet hon är en del av.

Är den politik eller religiositet som inte är mänsklig och medmänsklig, värd sitt namn?