Utredning: Iniö hälsostation inte avgörande för vården

Egentliga Finland förbereder sig för social- och hälsovårdsreformen genom att kartlägga utbudet av det offentliga och privata utbudet i landskapet som det nu ser ut.

Rapporten, som presenterades på onsdagen, har inte beaktat den svenskspråkiga servicen skilt, enbart var servicen finns, vem som producerar den och dess tillgänglighet.

Däremot så nämns bland annat hälsostationen i Iniö som en så kallad mindre kritisk hälsostation.

Utredaren Laura Virtanen förklarar att det betyder att om hälsostationen lades ner skulle det ha en förhållandevis liten negativ effekt på tillgången till vård.

Men för invånarna i Iniö skulle det ha stora konsekvenser, eller hur?

– Det här är enbart en beräkning, sett till tillgången till vård i hela landskapet, säger Virtanen.

Antti Parpo, förändringsdirektör för vårdreformen i Egentliga Finland, säger att den aktuella utredningen inte styr hur vårdnätverket i landskapet utvecklas eller avvecklas.

Det arbetet har inte inletts ännu och några beslut har inte tagits.

– Jag vill inte se några rubriker om att servicen krymper, säger Parpo.

I ett pressmeddelande om utredningen heter det trots allt att den "är en stadig grund att bygga på när man planerar det nya landskapets social- och hälsovårdsservice".

Virtanen och Parpo vill inte heller att man drar några slutsatser av att till exempel Kimitoöns kommun i utredningen anses ha ett överutbud av grundläggande hälsovård.

Också det är en beräkning som ska ställas i relation till utbudet i landskapet överlag.

Det betyder inte att landskapet, när det tar över ansvaret för social- och hälsovården, börjar med att skära där det så kallade överutbudet finns, säger Parpo.

Vilka slutsatser kan man då dra av utredningen för Åbolands och landskapets del? Mycket är sådant som varit känt sedan tidigare eller som förutspåtts följa av social- och hälsovårdsreformen.

Tillgängligheten till vården är relativt bra i hela landskapet, men i skärgården ligger vården längre bort.

Den offentliga vården är spridd över landskapet, även om det finns en viss koncentration till Åboregionen.

För den privata vårdens del är den koncentrationen märkbart starkare, vilket leder till vissa slutsatser. En är att de privata aktörerna etablerar sig där det finns en marknad, det vill säga i tätorterna.

En annan är att den som omtalade valfriheten i vården inte kommer att förverkligas på glesbygden. Det inkluderar Åboland.

Parpo säger att tillgången till hälsovård i Åboland inte kommer att förändras på sikt. Landskapet måste garantera att den finns, för något stort tillskott av vårdaktörer är inte att vänta.

Eventuellt kan vården ordnas på ett nytt sätt som inte är beroende av väggar – det vill säga på distans och digital – men överlag är Pargas och Kimitoön för små orter för att valfriheten ska förverkligas som den gör i de stora städerna.

Däremot tror Parpo att till exempel vårdbolagen Esperi Cares och Attendos intresse för äldrevården på Kimitoön kan leda till flera alternativ för kommunen.

– Om det landskapet fattar beslut som kommunen inte gillar kan den alltid förhandla med vårdbolagen.

Parpo säger också att eftersom riksdagens grundlagsutskott inte accepterade tvångsbolagiseringen av den offentliga vården som ett sätt att förverkliga valfriheten och garantera den så kallade konkurrensneutraliteten – som var tänkt att ge offentliga och privata vårdproducenter samma utgångspunkt – är det möjligt att kommunerna också efter reformen kan ha del av vårdproduktionen.

LÄS HELA RAPPORTEN HÄR (på finska).