Utan potatischips, inga mikrochips
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Riksdagsvalet. Sysselsättningen (i betydelsen avlönat arbete) och den ekonomiska tillväxten är ett kärt ämne bland gamla och nya politiker och framhålls särskilt nu i valtider. Får man fart på dessa klarar landet sig kantänka ur alla svårigheter, statskulden kan betalas och välfärden säkras.
Och företag ropar efter mera arbetskraft och hoppas naturligtvis på efterfrågan på vad de erbjuder. Så för den ekonomiska tillväxtens skull borde därför landets folkmängd ständigt öka.
Att långt ifrån allt arbete, all produktion och konsumtion ger landet mera resurser, utan tvärtom kanske tär på våra knappa tillgångar, verkar inte vara något som man reflekterar över.
I en insändare i en rikstidning förutspåddes att vår militära säkerhetspolitik (alltså upprustningen) kommer att bli en tillväxtsektor. En annan skrev att kulturen är en tillväxtbransch. Att det senaste stämmer får man hoppas på, men ingendera sektorn tillför landet några materiella resurser – det som det nu är skriande brist på i världen – eller energi.
Det här båda sektorerna och mycket annat, som vi inte vill vara förutan, kräver för sin existens arbete inom basnäringarna, både i vårt land och på andra håll i världen. Och där är det inte enbart arbete och kunnande som gäller; det är alltid fråga om att utnyttja naturtillgångar såsom åkrar, skogar, mineraler, vattendrag. Det som vi inte kan producera i eget land med egna naturresurser måste vi importera och därför är exporten livsviktig.
Det glöms bort i den allmänna yran kring mantrat sysselsättning och tillväxt. Service, konst, inhemsk turism och byråkrati tillgodoser inte våra viktigaste behov. Att företag vill växa och utvecklas är i ägarnas och de anställdas intresse. Men tyvärr hjälper inte all näringsverksamhet vårt lands skuldsättning eller tryggar existensen för framtida generationer.
Privat företagsamhet ger ett ökat utbud av varor och tjänster och det är bra för det vill vi ju ha. Byråkratin, som även den ger arbetet åt mången, betraktas ganska enhälligt som en belastning. Däremot skapar samhälleliga institutioner som ordningsmakten, vår allmänna hälsovård, skolorna, trafikplaneringen och underhållet av kommunikationslederna en gynnsam miljö för alla näringar. Men basnäringarna och exporten är det, som slutligen håller landet på fötter. Det är de, som måste klara sig och garanteras de bästa verksamhetsförutsättningarna.
Mikrochipstillverkning i Finland efterlyses. Det är en viktig produkt i dag och kunde bli en betydande exportvara. Men litet karikerat kan man konstatera att utan potatischips finns det ingen möjlighet att producera mikrochips.
Jan-Erik Ingvall
Företagare
Helsingfors