Utan krav

Under den här senaste månaden har jag lyssnat jättemycket på en podcast som heter Mayim Bialik’s Breakdown. Podcasten handlar om mental hälsa, mind-body connection och kort sagt hur de som blir intervjuade blev sådana människor de nu är.

Mayim Bialik är en känd skådespelare – säkert mest känd för sin roll som Amy Farrah Fowler i Big Bang Theory – men hon är också en hjärnforskare. Därför har det varit väldigt intressant att få höra hur våra hjärnor fungerar i olika situationer.

Det har också varit fascinerande, att det ofta uppstår tal om religion och att diskussion kring religion är en naturlig del av diskussionen kring mental hälsa.

Som en själavårdare uppskattar jag det, att alkohol och drogmissbruk diskuteras på ett empatiskt och ärligt sätt och lika mycket mentala sjukdomar.

Vid det här skedet har jag lyssnat på väldigt många intervjuar och diskussioner med både forskare och många olika skådespelare, stand up komiker och andra.

Varenda av dem har varit helt vanliga människor som i och för sig kan ha ganska ovanliga yrken och många av dem har gått igenom väldigt svåra tider i sina liv. Såsom många, om inte de flesta av oss gjort.

Min favoritteolog Henri Nouwen skrev någonstans, att desto mera personliga saker han skrev eller talade om desto mera tycktes människorna uppleva att han talade om någonting som berörde just dem.

Detsamma har jag upplevt nu när jag har lyssnat på dessa podcast-diskussioner och detsamma upplever jag alltid när en människa visar tillit i mig och djupt och autentiskt pratar om sig själv och om sitt liv.

Ju mera autentiska vi vågar vara med varandra desto mera kommer vi att ha en känsla av gemenskap med varandra. Det som alltid förvånar mig är hur snabbt det på något vis kan gå.

Ibland handlar det bara om ett leende mellan två människor, ibland om bara några ord och ibland om något riktigt litet som vi gör för att visa den andra att vi vill hjälpa eller stöda dem.

Ändå tycks det vara så, att vi ofta inte känner att vi vågar berätta för varandra hur sakerna på riktigt är och som resultat börjar ensamheten krypa in i våra hjärtan.

Orsaken till att vi inte vågar lita på varandra har åtminstone delvis med det att göra, att vi inte är vana vid att lyssna på varandra på ett sådant sätt, att vi inte hela tiden väntar att det blir vår tur.

Därför är det som vi alla kan göra för att skapa gemenskap med varandra är att vi börjar lära oss skapa utrymme där vi alla får vara oss själva, utan krav.