Uppskjuten eller nedskjuten reform?
De två senaste veckorna har vårdreformen igen varit ett livligt samtalsämne. Diskussionen handlar nästan uteslutande om processen, inte om innehållet i reformen. Innehållet har redan en längre tid haft två huvudpunkter, skapa landskap och öka valfriheten. Alla andra aspekter och element har regeringen beredskap att enligt behov lämna bort eller kompromissa om.
Olika experter och branschfolk tillfrågas vad de anser att den nya tidtabellen innebär. Svaren i olika medier är närmast spirituella. Att svaren är nästan intetsägande kan man lätt förstå. Det går inte att svara på frågor som handlar om olika, i detta skede fiktiva, framtidsmodeller för hur vården ska arrangeras i vårt land. Patienterna har under reformens gång allt mera blivit objekt, från att i början varit subjekt.
Vi är de facto redan i en situation, där det som ser ut som en tidtabellsförändring, egentligen betyder att innehållet i vårdreformen kommer att ändra, om inte helt och hållet, så åtminstone till stora delar. Allt tyder på att en ny regeringsbas, efter vårens riksdagsval, inte kommer att förverkliga en reform med det innehåll som nuvarande lagförslag utgår från.
Det här gör i och för sig saken ännu mera spekulativ, eftersom vi ingenting vet om nästa regeringsbas. Det vi vet är att en uppskjuten vårdreform sannolikt också betyder en nedskjuten vårdreform, åtminstone med nuvarande substans.
Hur är det möjligt att vi har hamnat i en dylik situation? I många andra länder skulle regeringen dra sina slutsatser och man skulle utlysa riksdagsval redan i höst. Man kan ställa sig frågan om en reform kan genomdrivas sämre än så här, svaret är att sannolikt inte, inte ens fast man skulle göra sitt yttersta. När en reform i sig blir viktigare än innehållet i reformen, borde varningsklockorna ringa.
Vad är det som har gjort att regeringen varit tvungen att backa och ändra sitt budskap, gång på gång, men att ingen behöver ta politiskt ansvar? Vad krävs det i dagens Finland, för att någon ska behöva bära ett politiskt ansvar? Det verkar i alla fall vara helt acceptabelt att stöta och blöta med en reform som kommer att ha konsekvenser för alla finländare och som ekonomiskt handlar om otaliga miljarder euro.
Ett nytt fenomen inom politiken, både nationellt och lokalt, verkar vara att de politiska målsättningarna inte är förankrade i verkligheten. Man fattar beslut på basis av ideologi eller en viss föreställning, utan att ta reda på vad som är möjligt och lagligt. Nuvarande regering har otaliga gånger varit tvungen att backa med sina lagförslag. Även på lokal nivå har man kunnat ta del av politiska beslut som fattats utgående från livsåskådning och kohandel, men som helt saknat en förankring i verkligheten.
Senast nu kan man konstatera att regeringen inte kommer att kunna genomföra vårdreformen i enlighet med sina målsättningar. Regeringen har inte lyckats med vårdreformen, men man undrar om regeringspartierna märkt eller ens kommer att märka att de har misslyckats? Utgången av processen kring vårdreformen är helt öppen. Regeringsperiodens viktigaste målsättning verkar vara att hålla ihop regeringen, allt annat kommer i andra hand.
Anställda inom vårdsektorn, både den privata och offentliga, är i en situation där framtiden är oviss. Situationen har varit oviss redan i många år, så upplevelsen är inte ny, men hur länge kan man leva utan en strukturerad framtid?
Landskapsförbunden har anställt ett stort antal experter för att förbereda starten för de nya landskapen. Utåt sett verkar till exempel Egentliga Finlands förändringsdirektör Antti Parpo lugnt och sansat kommentera de nya svängarna i vårdreformen. Ur allmänhetens synvinkel skulle det ändå vara intressant att veta vad Parpo egentligen anser om vårdreformens och regeringens raglande framfart.
Oberoende av vad sjukvårdsdistrikten och kommunerna, som nu sköter social- och hälsovården, anser om reformen, är de i en svår situation. Nu behövs det is i magen. Det kan till och med vara att det inte räcker med is i magen, det kan vara på sin plats att ställa sig i kylskåpet en stund, om risken finns att man blir allt för ivrig att verkställa en framtid, som man ingenting vet om.
Finlands nuvarande sjukvårdssystem har konstaterats vara bäst i världen då det gäller kvalitet och effektivitet. Det här bekräftas igen av en stor internationell undersökning, som lyfts fram tidigare under veckan. Trots att vårdreformen kanske blir nedskjuten, kan man sova lugnt, om vården en tid framöver sköts som nu.
En reform av social- och hälsovården behövs och den kan och ska förverkligas utan ett dylikt spektakel. Spektaklet började då man kopplade ihop vårdreformen med landskapsreformen. Skippa fokuseringen på landskap och bygg större vårdhelheter, då kommer man i mål.