Uppfostrar vi våra barn själva?

Så här på hösten då barnen har återgått till skola och daghem blir jag påmind om vilken lättnad det är att det finns ett kommunalt upprätthållet förvaringsrum för barnen.

Jösses vilken lättnad det är att gå på jobb och knega utan att någon knähög typ klänger fast i benet eller springer mot väggen för Nte gången.

De uttrycken av lättnad som man ser hos föräldrarna när de lämnar sina barn på dagis talar för att jag inte är ensam med min känsla.

Pust. Men när lättnaden lagt sig återstår samvetskvalen. Är det inte egentligen förälderns - min - uppgift att uppfostra barnen?

Efter arbetsdagen finns det bara några timmar kvar att umgås med barnen, så hur mycket av deras uppfostran lägger jag egentligen på systemet?

Ganska mycket. Uppenbarligen. Bra så. Allt från dagis till lågstadiet i Åbo har varit förträffligt och för det ett stort tack till ungarnas dagvårdare och lärare!

Häromveckan fick jag nöjet att delta i föräldramöte – jag är ju trots allt en modern fader - och det slog mig hur otroligt fint vårt skolsystem är.

Utbildningen är inte bara gratis. Den är av hög kvalitet som säkerställs av utbildade och begåvade lärare som värnar om våra barns kunskap och färdigheter.

Barnen får verktyg för att tackla de utmaningar och möjligheter som livet har en tendens att erbjuda oss. Detta i en omgivning som kännetecknas av värme, trygghet och gränsdragningar. De ingredienser som behövs för att forma vettiga personer.

Under föräldramötet berättade läraren ingående om olika saker som de gör med klassen och deras inlärningsstrategier. Allt detta mycket professionellt och fint planerat med integrering av olika ämnen omkring teman.

Det ligger det någonting otroligt fint i att vi får höra mer om vad som sker i skolan än vad våra barn kan berätta oss. Vi får ta del av skolans eller klasslärarnas pedagogiska strategi.

Det som slog mig när jag lyssnade på läraren och såg mig omkring i klassen - när jag väl hittat den – är hur aktivt och konkret värderingar är närvarande i skolans fostran.

Som värderingsforskare var det här givetvis extremt intressant. Speciellt då vi vet att värderingar formas under barn- och ungdom i samspel med hem och institutioner (t.ex. skolan) och värderingar en framträdande roll i de val vi gör t.ex. yrkesval, partiröstning.

På väggen fanns bilder med dygder och på golvet fanns det en affisch med flera egenskaper som klart och tydligt är värdelagda. Där fanns ord som ”nyfiken”, ”snäll”, ”kreativ”, ”omtänksam” och en hel massa andra egenskaper som vi tenderar att värdera. Elever blir med andra ord bekanta med olika ”ideal” som idag värderas högt.

Till min stora glädje fick vi lämna en hälsning till våra barn där vi skulle lyfta fram vilka vi tycker att deras styrkor är. Vilka egenskaper skulle jag vilja framhäva hos min dotter och hur skulle de kunna förhålla sig till de utmaningar och möjligheter som ligger i hennes horisont? Och hur kan jag under vår begränsade gemensamma tid främja dem?

Förmodligen övertänkte jag uppgiftens vikt i formandet av min dotters själsliv. Men jag kunde inte låta bli att fundera på vilka drag hos henne jag uppskattar mest.

Föga överraskande och förmodligen med en rejäl gnutta projicering kom jag fram till att nog är det påhittighet, omtanke och händighet som jag uppskattar mest.

Det råkar också vara de förmågor forskare förväntar att blir kritiska för att klara sig på arbetsmarknaden efter ”den fjärde industriella revolutionen”. Snacka om att ta arbetet hem...