Upp till kulturkamp – med ukrainska folkvisor
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Ukraina har karpat sig, inte bara militärt, utan också kulturellt. Rysslands ledning före 24.2.2022 påminner om en ishockeymatch i min tidiga barndom 1970, då Sovjet under Charlamov-Petrov-Michailov klådde oss med 16-1.
Men året därpå skallade ropet i Moskva: "Hakkaa päälle Suomen poika, ettei ryssä meitä voita" –och mycket riktigt slog hakkapeliterna den förmodat överlägsne ryssen med 4-2. Sensation!
Låt oss lägga spekulationerna om en militär ukrainsk sensation åsido, och koncentrera oss på kulturen.
Vad är ukrainsk kultur, egentligen? Har något alls synts av den, före 24.2.2022?
Inte just. Någon har kanske hört talas om Taras Sjevtjenko (1814–61), Ukrainas egen Runeberg (1804–77). Hans antimoskovitiska "Den upprivna kosackgraven" är ett slags lokal "Fänrik Ståls sägner", även om hans litterära produktion skildrar kamp mot Ryssland 1654 och 1768, inte 1808–09.
Synligare är populärkulturen. Den mjuka rockgruppen Okean Elzys stjärna lyser klart.
Att de från början sjungit på ukrainska har inte skadat deras popularitet i Vitryssland och Ryssland. Fram till kriget 2014 turnerade de flitigt i Ryssland. Lyssna gärna på Bez tebe ("Utan dig").
Sedan 24.2.2022 har Ukraina bidragit till populärkulturen med oräkneliga memesar, mest rörande den inkompetenta ryska armén.
Många kulturella referenser är svårbegripliga för västerlänningar, där ukrainarna ofta gör narr av ryssen på ett kreativt sätt som – tyvärr, ur vår synvinkel –förutsätter att man känner igen sovjetiska slagdängor eller barnvisor.
Direkt vacker ur ett rent musikaliskt perspektiv är folkvisan "Åh, på ängen den röda olvonbusken böjer sig". Fonetiskt låter början ungefär som "Åjo, losi, Kervo naka Lina".
Populär blev den framförd av Boombox-artisten Andrij Chlivnjuk. Än vackrare är den framförd av ukrainskan Eileen; också Pink Floyd har en variant.
Innehållet handlar om hur Ukraina har sorg, men att vi ska räta upp olvonbusken, muntra upp Ukraina och befria landet från Moskvas bojor.
Sångtexten skrevs 1914. Bläddrar man i kommentarerna på Youtube är de överväldigande positiva, men i en variant där en polsk präst under gudstjänsten spelade upp sången finns det också en mängd negativa kommentarer. "Hur kan vår katolska kyrka stöda banderisterna?".
Dock var den gode Stepan Bandera bara fem år gammal 1914, och orden riktar sig mot Moskva, inte mot Polen. Polska och ukrainska är kanske som danska och svenska, fast med krigiska mellanhavanden ännu under andra världskriget. Kulturkamp är svårt.
Också Finland har skäl att stoltsera med förståelse för ukrainsk kultur.
En av Finlands mest kända operasångare, den sjungande polisen Petrus Schroderus, har börjat sjunga på ukrainska.
Via den finska versionen av en känd sovjetisk sång, "Rakastan elämää", har Petrus blivit berömd hos Finlands stora granne i öster. Den sången sjöng han som representant för polisen för att ingjuta mod i Finland, i början av pandemin.
Hans sång har setts över tre miljoner gånger, framför allt i Ryssland. Där är han så populär att Kreml framförde Petrus video under den nationella försvarsdagen 2021.
Men Petrus står på rätt sida av historien.
I maj sjöng han den kanske kändaste ukrainska folkvisan "Nitsch jaka misjatschna", Månskensnatt, för Ukrainas ambassadör i Finland. Hon brast i tårar och ropade bravo.
Hade president Niinistö varit frisk hade han varit med och säkert visat sin uppskattning även han.
Och Petrus Nitsch har setts över en halv en miljon gånger, på en dryg månad.
Den gode Petrus har rentav en anknytning till Åboland.
Söndagen den 12 juni 2022 uppträder han i Nagu kyrka.
Min förhoppning är att han uppför "Atenarnes sång", skriven av Viktor Rydberg och tonsatt av Sibelius.
Den sången är inte precis pacifistisk, men tydliggör hur kulturen framgångsrikt varit en del av totalförsvaret även i vårt land.
Måtte Ukraina få sin revansch i kulturkampen, likt Finlands 4–2 mot Sovjet 1971. Slava Ukraini!
Läs fler kolumner av Kaj Arnö här