Ukraina 2022 och Viborg 1939 – ett flyktingbarns öde är alltid lika sorgligt

Det är tur att inte min pappa inte längre lever och behöver ta del av krigets grymhet och de mänskliga lidandena i Ukraina.

Det skulle väcka alltför många minnen från hans egen tid som flykting och hemlös under vinter- och fortsättningskriget. Upplevelser som präglade honom under hela hans 84-åriga liv och som satte livslånga spår i hans själ.

”När vinterkriget bröt ut och vi måste lämna vårt hem var det ett så hårt slag att jag aldrig kom över det. Det gjorde också att jag alltid har känt ett evigt rysshat”

När kriget började den 30 november 1939 var pappa nio år och bodde i Säiniö, tio kilometer från Viborg. I sina memoarer skriver han hur han ser de ryska bombplanen närma sig staden. Han minns hur en kapten som var inkvarterad på familjens gård tog fram kikaren och ropade: ”Ryssiä ovat, perkele!"

Riksvägen från den ryska gränsen till Viborg gick endast några hundra meter från hemmet. I flera dagar hade pappa följt den aldrig sinande flyktingströmmen från grannbyarna och den 6 december var också den lilla familjen Lund tvungen att lämna sin hemgård.

Tillsammans med sin mamma och två år äldre syster fick han plats i en täckt oxvagn som sakta rullade västerut. (Hans far hade omkommit i en olycka året innan). Med sig hade de endast det bagage som de orkade bära.

Familjen placerades lite före jul i Jämsä i Mellersta Finland, över 300 kilometer från hemmet i Säiniö. Som karelsk flykting mobbades pappa av sina nya skolkamrater och han flyttade flera gånger mellan olika familjer.

”Det är skilt att frivilligt flytta och börja ett nytt liv än att med våld slitas upp från sina rötter och slängas runt i andras knutar som en byracka”.

Efter fortsättningskrigets utbrott flyttade pappa tillbaka till Säiniö i juni 1942. Den gamla gården fanns inte längre kvar och familjen fick ett rum i en barack som ryssarna hade byggt. I baracken bodde flera andra familjer och Lundarna fick bo i ett rum som kryllade av löss. Senare byggde de sig ett timmerhus.

Lyckan blev kortvarig. I juni 1944 inledde ryssarna sin storoffensiv på Kannas och Viborg utsattes för häftiga flygattacker. Dygnet runt hördes tung artillerield och kriget kom allt närmare. Den 17 juni 1944 var pappa tvungen att överge sitt älskade hem för andra gången. Den här gången för gott.

Alla minnen är ändå inte förknippade med sorg och elände. Pappa beskriver hur ryska krigsfångar på ett läger i närheten också evakuerades. Hans mamma gav honom en brödbit som han gav till en fånge som hette Ivan och som hade jobbat hos familjen.

"Det var ett samförstånd över nationsgränserna då kriget inte betydde någonting trots att det pågick endast några tiotals kilometer ifrån oss".

Jag ser min egen pappa i ögonen hos de gråtande och skräckslagna barn som nu är i samma situation som han var för 83 år sedan.

Att läsa pappas memoarer har alltid varit en stark upplevelse. Att göra det nu medan kriget i Ukraina pågår och miljoner människor är på flykt gör det ännu mer känslosamt. Krigets fasanfullhet och flyktingarnas nöd kryper under skinnet och smärtan blir mer påtaglig när jag ser min egen pappa i ögonen hos de gråtande och skräckslagna barn som nu är i samma situation som han var för 83 år sedan. Hurudan blir deras framtid och hurudana själsliga spår lämnar kriget i deras oskyldiga barnasinnen?

Men det finns hopp. Trots pappas traumatiska upplevelser från kriget, evakueringen och förlusten av sin far klarade han sig bra i livet.

Att växa upp utan en fadersförebild och med krigsminnena i bagaget gjorde att han stundvis ifrågasatte sin egen roll som pappa. Jag har i alla fall inget att klaga på, och jag är glad att just han var min pappa. Ibland när vi diskuterade faderskapet sade han att han säkert gjort många fel, men att han alltid har gjort sitt bästa för att barnen ska ha det bra.

Ett rättesnöre som har gått i arv och som jag också försöker följa.