Tveksamheten kring sanktionerna

Ukrainakriget. Rysslands krig mot Ukraina har snart pågått i två månader.

Genast i början fattade makterna i väst beslutet att inte ingripa direkt militärt utan att sätta in ekonomiska sanktioner. Biden talade stolt om ”alla sanktioners moder” som snabbt skulle få Ryssland på andra tankar.

Sanktionerna har dock införts i mycket långsam takt, fastän man från Ukrainas sida hoppades att alla oligarker med barn i ”fina skolor i England” och även många andra personer med ryskt medborgarskap genast skulle tvingas tillbaka till Ryssland och att deras hela egendom i väst skulle konfiskeras; det skulle minska oligarkernas stöd för Putin.

Tveksamheten och långsamheten i fråga om sanktionerna har varit påfallande. Bakom det ligger väl delvis rädslan att Putin när som helst kan stänga gaskranarna och sätta Europa inför en aldrig skådad verklig energikris.

En annan sak är att västliga bolag djärvt har investerat i Ryssland och därvid blundat för hurudant statsskicket där är och nu försöker minimera sina förluster.

Samma blundande har även IOK och andra organisationer gjort sig skyldiga till.

Men ett faktum är att Ryssland inte behöver väst i lika hög grad som väst behöver ryska råvaror och energi; Ryssland har gas, olja, kol och kärnkraft, det finns järn och andra fyndigheter i enorma mängder.

Man har massor med jord att odla och det tekniska kunnandet står på en rätt hög nivå. Ryssland klarar sig nog utan västvaluta.

Där råder realekonomi och egna pengar kan man trycka hur mycket som helst vid behov.

Eliten i Ryssland lider marginellt och har inget alternativ efter att landet slagit in på våldets väg.

Och innan sanktionerna känns av hos den stora massan tar det tid.

Dessutom är det ryska folket vant vid att lida, slava och kämpa för den härskande eliten.

Men kan någon förklara varför det var så viktigt att återbörda Eremitagets utlånade konstskatter, som tillfälligt hade stoppats vid finska gränsen?

Värdet motsvarade ju inte ens en bråkdel av värdet av de leasade flygplan som ryssarna har konfiskerat av västliga bolag.

Men juristerna, påhejade av vår utrikesminister, hittade snabbt på en ny tolkning av embargot.

Hur som helst så hade EU en pant i handen som man av någon orsak inte utnyttjade. Konstverken kunde ju ha skickats ner till Ukraina och placerats ut på järnvägsstationer och sjukhus som sköldar; då skulle kanske ryssarna ha blivit lite försiktigare när de skjuter iväg sina raketer och bomber mot civila mål.

Någon påpekade av vi inte kan sänka oss till ryssarnas nivå och retroaktivt ändra avtal.

Men det är för det första omöjligt med den bottennotering som ryssarna har satt i moraliskt avseende.

Och vad är sanktioner annat än brott mot tidigare överenskommelser?

Kanske de brutala ryssarna inte hade brytt sig om sina konstskatter – det fick vi ju inte veta nu.

”Där konsten tar slut, tar våldet vid”, står det på en tavla i Strömsholms ridskola. Nu återstår bara våldet för att sätta Ryssland på plats och återställa ordningen.

Jan-Erik Ingvall Helsingfors