Turku HC befolkas av vinnarskallar

HANDBOLL

Nygrundade handbollsföreningen Turku HC har existerat i drygt fyra månader. De totalt 28 pojkarna i C- och E-juniorklassen väntar med stor iver på sina första tävlingsmatcher i den nya blå spelskjortan.

– I medlet av september reser vi till Sverige för att delta i Örebrocupen och i början av oktober inleds det inhemska seriespelet. Pojkarna har tränat flitigt och är väl förberedda när matcherna närmar sig, säger tränaren Teemu Viljanen.

Tillsammans med Kenneth Virta, Erica Söderholm och Dina Mäkelä ansvarar han för Åboklubbens två lag bestående av pojkar födda 2004 och 2007.

– Killarna tar sin idrott på allvar. Men någon sluten krets är vi inte. Nya spelare är när som helst välkomna.

Bakgrunden till att Turku HC uppstod bottnar i en motsättning mellan pojkarnas föräldrar och Åbo IFK som blossade upp under våren. Anledningen var att ÅIFK vägrade ge en av tränarna nytt förtroende att leda lagen.

– Tränaren i fråga hade varit med i bilden ända sedan pojkarna för flera år sen började spela handboll. Vi efterlyste en förklaring till att en av oss inte skulle få fortsätta träna dem men någon sådan fick vi inte, säger Viljanen som själv har en son som spelar i 04-laget.

Föräldrarna beslöt att se sig om efter alternativa lösningar eftersom de upplevt samarbetet mellan tränare och spelare som synnerligen fruktbart.

– Vi undersökte olika möjligheter men fastnade för alternativet att starta en helt ny förening. Handbollsförbundet hjälpte oss med det praktiska och Åbo stad med att skaffa träningsturer.

Nu håller pojkarna i gång tre till fyra gånger i veckan i tre olika bollsalar. Vid slutet av året då den nya bollhallen i Kuppis beräknas stå färdig förbättras möjligheterna ytterligare att träna tillräckligt.

– Att det inte är tillåtet att spela med handbollsklister där påverkar inte oss. Våra spelare använder inte sådant.

ÅU talar med fyra pojkar som under sommaren bytt klubbomgivning. Truls Lindberg och Harry Wahlstein tillhör 04-gänget medan Topias Lagus och Casimir Granvik lirar i den yngre gruppen.

– Jag har hållit på med handboll i två år och jag tycker att vi har Finlands bästa tränare. Enda nackdelen med flytten till Turku HC är att vi inte inte i år får något säsongkort till herrarnas hemmamatcher, säger Wahlstein.

Truls Lindberg har redan spelat i fyra och ett halvt år. Också han har bara gott att säga om sina tränare.

– Ta Dina till exempel. Hon lär ut väldigt mycket och rättar snabbt till eventuella fel. Hon är sträng men inte för sträng.

Tioåringarna Casimir och Topias har älskat sin sport ända sedan förskoleåldern då de tog sina första staplande steg ute på planen.

– Tränarna tycker att vi ska byta positioner så att vi blir vana att spela överallt. Det är omväxlande och vi har roligt hela tiden. Var man än spelar så blir det aldrig tråkigt.

De avslöjar ändå att de har platser där de känner sig mer hemma än på andra. Casimir spelar helst mittback eller på linjen medan Topias trivs bäst på kanten eller som back. Ibland har han också stått i mål.

Kenneth Virta har massor av erfarenhet både som spelare och senare som tränare. Han betonar ett rörligt och snabbt spel där alla spelare deltar aktivt både i försvaret och anfallet.

– Då jag själv stod i mål hatade jag det låga försvarsspelet där varje man ställde upp sig på linje. För alerta motståndare var det världens enklaste sak att luckra upp.

Han tycker att finländsk handboll fastnat i det uråldiga 6–0-tänket och att dagens juniorer i alltför unga år tar det till sig.

– Fram till sista året som B-junior borde det vara förbjudet med 6–0-försvar. Vi manar till en 3–3-uppställning där våra stötande treor springer sönder motståndarnas kombinationer. Äldre spelare som tidigt lärt sig att spela passivt är väldigt svåra att skola om.

Virta poängterar också nyttan med att vänja sig att spela på olika positioner.

– Våra killar spelar på minst tre olika positioner i veckan. Bara på söndagar fäster vi särskild uppmärksamhet på hur de olika positionerna inom laget fungerar.

Tränarkvartetten i Turku HC har olika roller där deras kunskap mest kommer till sin rätt. Viljanen ansvarar för koordinationen och fysiken, Virta för defensiven medan Söderholm tänker lite mer i offensiva banor. Dina Mäkeläs specialområde är spelarnas individuella utveckling och den mentala sidan.

– Som grupp fungerar vi bra ihop. Dina och jag inleder redan vår nionde säsong tillsammans. Erica och Teemu har kommit in lite senare. Lägger man ihop delarna bildar vi en dynamisk helhet. Därför är jag glad att samarbetet fortsätter. Det hade varit synd att splittra oss.