Trots allt
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag är med i en Facebookgrupp för politiskt och socialt intresserade från huvudsakligen USA, men också många andra länder. Det är en intressant grupp där medlemmar lägger upp angelägna länkar och diskuterar dagsaktuella händelser. De är inte Trump-vänner, för att uttrycka det kort.
Den senaste månaden har jag läst många hjärtskärande inlägg och kommentarer. Den ena efter en andra berättar om hur svårt det är för dem att uppamma någon glädje och entusiasm inför årets helgsäsong med Thanksgiving, Hanukka och jul.
Det politiska klimat som råder i USA är så nedstämmande och motbjudande att de här människorna helst skulle låta bli hela firandet.
Mina kväkarsläktingar over there är också nedslagna och olyckliga – många av dem arbetade hårt för Kamala Harris och vägrade tro att Trump och hans anhang skulle ta över makten. Men så gick det.
Jag förstår dem väldigt bra, de som nu är mer eller mindre förtvivlade. Också här i vårt land blåser råkalla och ogästvänliga vindar och allt fler människor tycks omfatta en bild av världen där förakt, rädsla och girighet är viktiga beståndsdelar.
Trots att det känns hopplöst fortsätter de att arbeta för det goda.
Själv har jag emellanåt känt detsamma – hur skall jag kunna glädjas över julen när så mycket är så helt uppåt väggarna?
En dag då jag kände mig mer än vanligt nedslagen lyssnade jag på en gammal favorit, Credo av Arvo Pärt.
Första delen av stycket är ett kaos av hårda, skärande klanger och dunder på pukorna. Småningom börjar man urskilja ett preludium av Bach någonstans långt under orkestermullret. De stilla pianoklangerna blir sakta starkare och övervinner till slut orkestern.
Det gav mig mycket tröst. Visst, världen är galen just nu och många människor beter sig förskräckligt illa. Men det finns också hela tiden människor som arbetar för att hålla tron, hoppet och inte minst kärleken till nästan levande.
Deras vägran, ofta utan större åthävor, att dras med i hatprat och förakt och deras villighet att på olika sätt finnas för sina medmänniskor – de är som Bachs kristallklara toner som milt, men envist kämpar på.
Bland de här människorna finns de som uttrycker sin sorg på Facebook. För trots att det känns hopplöst fortsätter de att arbeta för det goda, steker kalkoner, klär julgranar och tänder hanukkaljus.
Ofta med gråten i halsen, men ändå.