Tron som inte följer en mall

”Även om jag inte tror att det finns några gudar så förlitar jag mig på dem ibland”

Med dessa ord beskriver en ung japansk man sin inställning till tro och religion i en enkätundersökning och sätter därmed fingret på ett tidstypiskt drag i ungas religiositet världen över: det prövande och personliga föredras framom det tvärsäkra och traditionsbundna.

Det verkar som om dagens unga, till skillnad från äldre generationer, inte låter sig avskräckas av gränserna mellan olika samfund och religioner då de formar sina egna livssyner: en kristen identitet kan gott förenas med tron på reinkarnation, en muslimsk dito med vördnad för mångudinnor av uråldrigt Mellanöstern-snitt.

Inte heller är det otänkbart att kombinera religiösa och sekulära element i verklighetsbygget, som citatet ovan avslöjar. Även om den här unge mannen egentligen inte tror på gudar så finns det tydligen svåra stunder i livet då han ändå väljer att vädja till högre makter och lägga sitt liv i hans, hennes, dess eller deras händer. För honom är den här hållningen varken inkonsekvent eller förvirrad, den är meningsfull och trygg.

Enkäten som den unge japanen svarat på är en del av den omfattande datainsamling som vi gjort inom spetsforskningsenheten YARG (Young Adults and Religion in Global Perspective). Vi har samarbetat med lokala forskarteam i tretton länder – från Peru i väst till Kina i öst, från Sverige i norr till Ghana söder – för att reda ut vad unga vuxna idag tror på, vilka värderingar de bygger sina liv kring och vad de lägger sin yttersta tillit till. Det fyraåriga projektet, som utöver enkäter även inhämtat djupintervjuer och värdeprofiler, är nu inne på slutrakan och vi börjar kunna skönja mönster i vårt material.

Vår unge japan är en av ca 4 900 personer som svarat på YARG-enkäten. Av dessa har 929 personer angett att det, förutom den religion som de främst identifierar sig med, också finns andra religioner, traditioner eller läror som de känner nära samhörighet med. Vi talar alltså om en relativt stor skara unga som finner en dubbel, eller multipel, identifikation meningsfull på trons område: kristna som också firar judiska helger, ateister som finner livets mening i den existentialistiska filosofin, buddhister som tilltalas av alla religiösa föreställningar som bejakar människovärdet.

Är det här något nytt, eller bara ett nytt, mera rättframt sätt att tala om tro där vardagens flytande gränser och alla de skiftande erfarenheter som ett människoliv för med sig inte kläms in i ett strikt konsekvensschema utan brokigheten tillåts bölja fritt? Är det främst i skolböckerna som religionerna är från varandra klart avgränsade helheter med olika sanningsanspråk, riter och livsstilar? Att hävda vad ”kristna tror” och ”muslimer gör” blir ibland till tomma klichéer som lägger världen tillrätta för vår ängsliga blick, men knappast gör den rättvisa.

Som religionsforskare frågar jag mig framförallt: är vi vidsynta, ödmjuka och insiktsfulla nog att erkänna att våra kategorier inte räcker till för att beskriva världen? Jag tror att vi behöver lyssna till vad de här unga människorna säger om sin tro och försöka förstå dem utan att förminska och förlöjliga, rentav döma ut deras sätt att tro på förhand, bara för att deras livshållningar inte passar in i våra teoretiska modeller. Jag tror nämligen att vår unge japan är långt ifrån ensam då han förmår sig att lita på – men inte tro.

Ruth Illman

Religionsvetare och föreståndare

för Donnerska institutet