Tre år gick, två återstår

När man talar om mumintroll talar man också om hög svansföring.

Det är kanske inte de första epiteten som faller på när man talar om Europaparlamentet. Men hur som helst. När parlamentet sammanträdde i sin nya sammansättning för tre år sedan var det med hög svansföring.

Vi krävde en mera könsneutral kommission – och fick det. Vi krävde mera konsekvens i klimatpolitiken och utlyste inför FN:s miljömöte ett miljöundantagstillstånd. Vi tog alltså på oss en hel del utmaningar.

Nu på våren och försommaren stod vi därför inför uppgiften att också rösta igenom det vi i ord och åthävor hade påtagit oss.

Riktigt fulla stilpoäng fick vi inte. Den första avgörande omröstningen gick på grund och det krävdes en hel del extra arbete för att i den avgörande omröstningen slå vakt om en betryggande majoritet.

Det var kanske en lärorik övning.

I många tidigare sammanhang har jag sagt, att det i varje politiker bor en liten – eller ibland stor – opportunist. Det är så roligt att rösta för någonting man inte behöver bära ansvar för.

Opportunismen tar sig sedan lite speciella uttryck när vi granskar parlamentet närmare. Under svåra förhandlingar om förnybar energi hörde jag av en av mina kolleger, att hen inte ville rösta för en realistisk lösning under miljöutskottets behandling.

I klartext betyder det att man gärna plockar de lösa poängen i den första behandlingen, för att sen gömma sig lite under omröstningen i plenum.

Inställningen skapar ryckighet i besluten och det skadar i sin tur förtroendet för parlamentets arbete, som sedan i följande skede leder till osäkerhet bland dem som kunde tänkas investera i nya – och nödvändiga – lösningar. Vi fick ett praktexempel alldeles under de sista dagarna inför semestern.

En av hela beslutsprocessens mest omstridda frågor har handlat om det som i vardaglig Bryssel-jargong går under beteckningen taxonomin. Den goda avsikten var här att skapa en klimatrelaterad styrmekanism för finansvärlden. Goda klimatinvesteringar skulle få någon form av förtur på finansmarknaden.

Jag var hela tiden en aning skeptisk till lösningen. Under åren har jag upprepade gånger återkommit till ett annat begrepp: övergångslösningar.

När vi granskar behovet av investeringar stöter vi oupphörligen på ett knepigt problem. Investeringar inom industrin kan handla om långa tidsperspektiv. En investering ska kanske bära sig under 30 år och det finns otaliga osäkerhetsfaktorer.

Därför hade det varit lite klokare att skapa ett taxonomiramverk, som också hade sett nödvändigheten av att finna övergångslösningar. Men det var inte tillräckligt renlärigt.

I miljöutskottet föll därför kommissionens förslag om att kärnkraft och gas skulle finnas med i taxonomin. Inte ens Rysslands krig i Ukraina och Europas jättelika energiutmaningar fick de renläriga att darra på manschetterna under den omröstningen. I plenum vände det – gudskelov.

Alla förstår att gas inte är någon framtidslösning, men vi borde också förstå att vi inte klarar oss utan övergångslösningar. Det borde Putin redan ha lärt oss. Tycker jag.

Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.