Trasig sommar, och lite annat trasigt

”Vad blev du med i handen?” Det frågas på en kanal som vill ha kontakt med sina lyssnare. Det ska handla om sommaren, hur den blev.

Nu tänker jag inte tjata om att man bör värna om ett svenskt idiom i svenskspråkiga medier (man bör ju det!), men säga hur jag i första hand förstår uttrycket.

Att bli med nånting i handen betyder på en eller två österbottniska dialekter att nånting gått sönder så fatalt att det kan vara odugligt för all framtid. ”An lömna me a i haandän!”

Det brukas om konkreta tings sönderfall, men dialekter är ofta villiga att överlämna sina konkretioner till en annan nivå, till en överförd bemärkelse. ”Lömn me naa i haandän”, det är definitivt.

Så vad är det som obotligt trasats sönder i sommar?

I en kolumn som produceras av samma mediebolag, men i en annan kanal, skriver Kari Enqvist, professor emeritus i kosmologi, att inget kommer att bli som förr efter pandemin, och att de som kommer att klara detta faktum är de som fanns före internetvärlden där man bara klickar runt och inget är på riktigt.

Som exempel tar han generationen som orkat vänta typ två veckor på ett brev. För dem var det normalt att en bok man beställt var på väg i två veckor.

Tro det? Om man tänker på posten var den kvickare och pålitligare förr. Som ett brev på posten – det är ett uttryck som inte längre är gångbart i sin ursprungliga betydelse.

Som ett brev på posten betydde en gång att nånting nådde en så säkert som solen går upp (och ner). Posten räknades som infrastruktur, det var en hederssak att leverera.

Hade man trots allt tillitsproblem kunde man sända rekommenderat. Smaka på ordet! Den tjänsten finns nu också, men allt behöver inte gå väl fastän man fått kvitto och redskap att spåra försändelsen virtuellt.

När jag retat mig klart på det förfelade exemplet känner jag mer för Kari Enqvists text. Men han pekar mest på individen, att den måtte bli mindre egoistisk, det är ju också skåpmat.

Mänskorna kommer att vara egoistiska och osjälviska om vartannat i framtiden också. Det är min tro. Men många trasiga strukturer skulle det vara en god idé att laga.

Under vår- och sommarveckor, när folk har varit hemma, har de förvisso inte heller lappat och lagat gamla grejer, utan samlat dem i lådor som de lägger på uppfarten med en skylt i papp där det står ”Saa ottaa!”

”Varsågod!” skulle det knappast stå om det skulle stå något på svenska, för det som finns i lådorna bortskänkes inte av välvilja utan är en form av städning. Man tycker att medmänniskorna kan ta vid där man inte själv gitter åka till återvinningen.

Jag skäms för lådan nån placerat utanför huset jag bor i. Den innehåller en sorgsen porslinsfigur, en anteckningsbok som blivit blöt i regnet, en anhopning av syntetmaterial som en gång varit en dörrkrans men som nu ser ut som om ett större militärfordon backat över det. Vem, vid sina sinnens fulla bruk, vill ha det?

Man ska inte skälla på sina grannar, men skulle jag göra det skulle jag säga lådpersonens människosyn är arrogant. Omedvetet arrogant, kanhända, men ändå arrogant.

Blev en gång erbjuden ett par ”nästan hela strumpbyxor” av en äldre närstående. Nu är personen sen länge försvunnen ur tiden och strumpbyxorna uppbrända i ett kommunalt värmeverk, men enligt lagen om energins oförstörbarhet spökar de ändå nånstans i universum.

Jag brukar ibland tänka på det. Och på känslan av lågintensiv förnedring, som jag, enligt språkbruket i dag, blev med i handen.