Trånga traditioner kan göra oss och andra illa

Under dagarna som gått har jag flera gånger tänkt på hur trånga våra traditioner ibland kan vara och hur en bristande vilja att försöka se världen ur andras perspektiv kan göra oss själva och andra illa.

Tanken väcks då jag läser en intervju med biskop emeritus Gustav Björkstrand i Kyrkpressen. ”Jag har svårt för dem som alltid vet till 100 procent hur det är”, säger han: de som är snabba att fälla domar över andra utgående från sin tvärsäkra ståndpunkt och som verkar omedvetna om eller oberörda av såren de därmed förorsakar andra.

”Man får inte trampa ner människor. Ödmjukhet inför andras övertygelse hör till de kristna dygderna”, påpekar Björkstrand.

Tanken gror vidare i mig då jag läser artiklar för en publikation vi ska ge ut vid Donnerska institutet, med temat gästfrihet och feminism i ett teologiskt perspektiv. I text efter text läser jag om hur trångsynt religiositet genom tiderna begränsat människors möjligheter att bli sig själva, leva liv som är hela och meningsfulla och bidra till att bygga goda andliga gemenskaper.

Gränser dras upp när kön, sexualitet, etnicitet, sociala ställning eller andra karakteristika uppfattas som ”fel”.

Tanken växer då jag deltar i en alternativ liturgi för att fira det judiska nyåret Rosh Hashana i Helsingfors.

Ceremonin är egalitär – män och kvinnor deltar på samma villkor – och utförs enligt sefardisk rit, d.v.s. med ursprung i Mellanöstern och Nordafrika. Detta till skillnad från den ortodoxa, mansledda och ashkenasiska (Östeuropeiska) rit som är gängse i landets två synagogor.

Det är en fin blandning av välkomnande vardaglighet, djupaste allvar, heliga melodier och lite gladlynt förvirring. Tonårspojkarna släntrar in då vi redan hunnit halvvägs och drar upp collegetröjornas huvor för att täcka huvudet då kippan blivit hemma.

I nästa stund bär de högtidligt och med största allvar runt torarullarna i den lokala teaterförenings slitna källarlokal där vi samlats, allt medan kantorn i jeans och keps reciterar uråldriga hebreiska böner med en innerlighet som gör det klart för var och en av oss att just nu, mellan vädurshornets brustna toner, är Guds öra öppet för människors böner.

För många av dem som närvarar är det första gången de i Finland får be till de melodier och traditioner som för dem är själ och hjärta i judendomen men som tidigare inte fått plats här bland de mera hävdvunna sedvänjorna.

Slutligen kommer tanken till mig under kvällspromenaden med Sheryl Crow i lurarna. I sången ”Letter to God” skärskådar hon tvärsäkerheten hos många troende, de som hittat sina svar och hävdar att alla som föreslår andra svar blir underkända i slutprovet.

Men vad göra, om man söker i öst och väst och ändå inte hittar svar på frågorna som håller en vaken om natten? Kan en skriva brev till Gud och be om besked? Tänk om Gud svarar att alla har fel?

Varför är det ofta så trångt i våra traditioner? Att vara öppen och ödmjuk inför insikten att vår mänskliga blick är begränsad är inte oärligt, halvdant eller obeslutsamt; det är tillit till att det finns något som är större än vi själva, något gott, något som bär.

Gustav Björkstrand ger ord åt den här insikten då han säger: ”Gud är mycket större än alla de som till 100 procent tror sig veta vad Gud anser och vill. Jag har insett hur oerhört komplicerat vårt liv är, hur lite vi egentligen vet. Vi kan bara lägga våra liv i Guds hand, och det räcker. Vi ska inte vara domare över andra.”

Ruth Illman Religionsvetare, judaistiker och föreståndare för Donnerska institutet