Trädamm och snark

Helst av allt skulle jag vilja rulla ner ögonlocken och rycka ur medvetande-stöpseln. Åh, så skönt. Sova. Förnyas. Så det så.

Så vad är det som hindrar en från att sova?

Hjärnan är överbelamrad med mögliga persedlar från 1940-talet, flagande konservburkar anno 1970-talet, illasittande lump och rostiga spikar, skruvar och gångjärn från alla tänkbara årtionden och århundraden, men framförallt kryllar det av småkryp från detta årtusende, som kommer in genom glipor i väggarna och lägger sina blinkande och pipande ägg överallt.

Att tala är silver, men att tiga är guld, sägs det. Och det är en dygd att lyssna. Att läsa är en form av lyssnande. När man läser lyssnar man på andras tankar. Och jag lyssnar, och har lyssnat. Oj vad jag har lyssnat. Jag har lyssnat mig full av ord, tankar, koncept och klichéer.

Nu när jag är hemma på föräldraledigt med noll-åringen har jag lyssnat på en massa poddar och ljudböcker, ett virrvarr av andras tankar, medan jag skuffat kärran framför mig genom skog och mark.

Om nätterna lyssnar jag också. På skrik.

Men också på den tysta förväntan av skrik, som ibland låter som en snarkande tax, eller en tax som våldsamt lapar i sig vatten, eller en tax som försöker ruska av sig sina öron. (Det bor en tax i mitt sovrum.)

Alltför ofta är jag in hos den lilla och klappar, pajar, och stoppar om. För jag gillar inte att lyssna på skrik.

Babyn kanske försöker meddela att det är dags för henne att sova själv, att jag inte längre skall hänga över pinnsängen tills blodet slutar flöda i mina armar och knäskålarna blir sneda.

Ok, tänker jag, och lyssnar på otroligt mycket skrik flera kvällar i rad. Och sen sover jag lite bättre. Kanske.

Det som faktiskt också hjälper. När hjärnan helst skulle brännas ner till grunden och byggas upp (med försäkringspengar?) från noll.

Egentligen behöver huvudet ju en lång rad nattliga storstädningar. Men det är lite svårt att sova tillräckligt. Det som då kan hjälpa.

Jag tror att det faktiskt gör livet litet lättare för mig. Eller åtminstone törstar hela min organism efter det emellanåt, likt en skeppsbruten på ekvatoriala oceaner kan tänkas törsta efter färskvatten.

Kom till saken.

Just det. Snickra.

Snickrandet har varit en viktig mänsklig aktivitet i årtusenden. Känslan av materialet i händerna. Trycket från verktygen. Doften av trä. Praktiska problem av varierande svårighet som måste lösas. Finmotorik. Damm och flisor. Formerna. Möjligheten att göra om, om det blir fel.

Trötta ord, floskler och låtsasrebusar skingras av den dova tystnaden från såg, hyvel, kniv och skruvdragare. I min organism har snickrandet högst antagligen rensat ur en hel del sörja och fått tändstiften att gå litet jämnare.

Men noll-åringen sover inte så långa tupplurar, så man får nöja sig med en timme, eller i bästa fall två, per dag. Men nog är det skönt att se hur även mycket små steg leder framåt mot önskade resultat.

Och på tal om små steg. Sådana blir det många av på riktigt också, alltså inte bara bildligt talat. Den lilla grinar och ger mig handen. Handen är varm och lite svettig, efter tuppluren i vagnen därute. Och handen är mycket liten i min stora gubbhand.

Hon skrattar som en smältvattenbäck när hon tar sina små steg och vi dansar över lackade furuplankor tillsammans. Plankor som kunnat skänka lisa åt den som format dem, och fortfarande bär potentialen att skänka ro och vila, om det är en inre skaparglädje som styr, istället för påtvingade krav utifrån.

Vi behöver ju få anstränga oss, och prestera, och se resultatet av våra ansträngningar. Även om det är en väldigt viktig social färdighet att kunna lyssna, och ett väldigt effektivt sätt att lära sig, i teorin, så finns det inget som klår görandet. Inget. Förutom möjligtvis sovandet.

Men det skall ju vara balans på bägge. Snark. Hyvelsvisch. Punkt.

Det var roligt att skriva denna kolumn. Tack att du lyssnade.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.