Toppmodernt med jämna mellanrum
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En trendartikel flimrade förbi i flödet. ”Tantfrisyren är toppmodern. Passar också för smutsigt hår”. Eftersom jag inte är likgiltig för frisyrmode måste jag klicka på länken och titta efter. Det visade sig att artikeln innehöll bilder av åtta kändisar som knutit en duk, sjal eller scarf över håret, tänk drottning Elisabeth II som går ut med hundarna.
Svensk ordbok definierar ordet frisyr som ”sätt att ha håret arrangerat” och tolkar man det generöst kan väl en sjal runt håret kvala in som frisyr, även om jag själv är benägen att tänka att hår är hår och tyg är tyg.
Resten av eftermiddagen roades jag omåttligt av att tänka på att alla vuxna kvinnor i Bäckby i slutet av 1970-talet skulle ha tett sig verkligt trendiga mot bakgrund av vad någon påstår vara toppmodernt 2023. De äldsta kvinnorna täckte huvudet med varma dukar i tunt ylle, bra mot drag och molande värk.
Föushalsduken som noggrant skyddade varje hårslinga från ladugårdslukt var ett måste. Farmor knöt sin i nacken, grannfrun under hakan. Nyrullade papiljottfrisyrer täcktes med chiffongdukar och för tillfällen när man måste visa sig bland folk fanns mönstrade scarfar i konstsilke. I TV-rutan spatserade Stormskärs Maja, Krösa-Maja och många andra runt med duk på huvudet.
När försvann huvuddukarna? När 1980-talet kom med ökat duschande, locktänger och andra frisyrideal? När ladugårdarna blev färre? När vuxna kvinnor började gå runt i likadana toppluvor av trikå som barnen hade?
”Tycker du inte också att du redan sett allt, minst en gång?”, undrade en av mina långvarigaste kolleger. Vi talade inte om frisyrmode, utan om regeringsprogrammet och vårt gemensamma specialområde relationen mellan stat och kommun. Onekligen. Den som varit med ett tag ser vissa åtgärder återkomma med samma cykliskhet som modet växlar mellan rakt och krulligt hår.
Regeringsprogrammet nämner bland annat frikommunförsök som ett sätt att stärka effektiviteten i förvaltning och tjänsteproduktion. Det är tredje gången under min arbetskarriär frikommunförsök dykt upp på den politiska dagordningen i ett eller flera nordiska länder: i början av 1990-talet, 2012–2013 och nu igen 2023.
Initiativ om frikommunförsök uppstår när lagstiftningen, som utvecklas bit för bit, i något skede bildat en helhet som känns dåligt anpassad för lokala förhållanden. I ett regelrätt frikommunförsök ges ett antal kommuner möjlighet att avvika från delar av lagstiftningen om de kan presentera ett bättre förslag på hur de skulle lösa uppgiften.
Trots att namnet förblivit det samma är det stor skillnad mellan dagens och gårdagens frikommunförsök. På 1990-talet sökte kommunerna frihet från regler som handlade om hur kommunens organisation skulle se ut, till exempel att alla kommuner måste inrätta 27 lagstadgade nämnder. Den lagstiftning som på 2020-talet skapar merarbete i kommunerna handlar ofta om individers rättigheter i förhållande till myndigheten: till exempel om hur många gånger en arbetssökande har rätt att träffa en handläggare.
Dagens frikommunförsök blir därför betydligt svårare att genomföra och framstår som småpetiga i jämförelse med 1990-talets försök som ändrade på hela logiken i hur man lagstiftar om kommuners organisation.
Forskare som följt den nya vågen av frikommunförsök i Danmark påpekar att samtidigt som frikommunförsöken utvidgats, har antalet lagar och normer som binder kommunerna i själva verket ökat. På det sättet är frikommunförsöken kanske lite som den där trendriktiga sjalen: de täcker över problem, men löser dem inte i grunden.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.