Tonlägen har betydelse

På julaftonen ringer jag och beställer en taxi. När taxicentralen undrar vart jag ska åka och svaret är T-sjukhuset ändrar kundbetjänaren tonläge och börjar tala l-å-n-g-s-a-m-t och mjukt, som om hon vill försäkra sig om att jag både hör och fattar att taxin kommer om en halvtimme.

Det är inget fel på mig. Det är min mamma som blivit opererad några dagar tidigare och i snabba ryck ska bli utskriven från sjukhuset. Jag ska följa med i FPA-taxin till Österbotten och har inte lång tid på mig att samla ihop mina grejer. Det långsamma tonläget återkommer när taxin är framme vid sjukhuset. ”Vänta nu frun, så ska jag lyfta ut er väska”, säger taxichauffören och tittar snett på min kabinväska.

Det är fortfarande inget fel på mig, men jag orkar inte förklara för taxichauffören varför jag har en kabinväska med mig till sjukhuset. Jag gissar att han någon gång kan ha skjutsat en förvirrad människa som tagit sitt pick och pack för att checka in där.

Tonläget inne på ÅUCS är vilsamt. Det har imponerat på mig de gånger jag besökt sjukhusavdelningen. Personalen arbetar under tidspress och det är aldrig kul med sjukdom, men stämningen är lugn och samtalstonen normal, varken forcerad eller överdrivet långsam. Mamma, som är noggrann med språket, berömmer allas goda vilja att tala och förstå svenska.

Tonlägen har betydelse. Hur vi säger saker avslöjar en hel del om vad vi tänker om motpartens förmåga att ta emot information. I samtal mellan folk som aldrig setts tidigare och förmodligen aldrig kommer att ses igen är det särskilt utmanande att hitta rätt samtalston.

Själv vet jag att jag blir provocerad av en samtalston som antyder att jag är mindre vetande. Och av lomhörda klädaffärsexpediter som kommer med volanger när jag uttryckligen sagt inga volanger, eller med leopardmönstrat när jag sagt enfärgat.

Tidigare i december var jag inbegripen i en ovärdig kommunikation med representanter för ett av telekombolagen. Jag hade fel på ett modem, men den förste ville sälja ett nytt telefonabonnemang till mig. Han gjorde en snabb uträkning på ett papper framför mina ögon, för att visa hur mycket jag skulle tjäna på att byta abonnemang. När jag sa att jag vill fundera lite bytte han ton och blev spydig och insinuant. Någon hade kanske känt sig dum och tackat ja på kuppen, men jag gick min väg.

Den andre ringde när jag åt lunch med kollegerna och insisterade på att det var bråttom, det kunde inte vänta tills jag ätit klart. Han försökte få mig att teckna ett avtal som jag visste att jag redan hade. Jag blev arg och svarade honom i en ton som fick kollegerna som känt mig länge att spärra upp ögonen. Jag är inte stolt över mitt mycket skarpa och irriterade tonläge, men jag ogillar folk som säljer saker med brådska som förevändning.

Hade jag inte träffat den tredje representanten för firman hade jag sagt upp kontraktet med bolaget. Hans samtalston var vänlig och professionell. I motsats till de andra började han med att lösa mitt ursprungliga problem. Till slut ville också han se över mina abonnemang, tv-kanalerna den här gången – så fungerar ju incitamentsstrukturen i branschen – men var inte aggressiv eller nedlåtande.

Jag tänkte att det inte är mer än rätt att det är han som får guldstjärnorna för merförsäljningen. Tonläget betydde allt.

Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.