Tilltal

”Maybe the body is the only question an answer can’t extuinquish.”

Det här citatet är från Ocean Vuongs diktsamling Night sky with exit wounds. Det är meningsfullt, betydelsebärande för mig. Det skall bli min tatuering bara jag kommer på var det skall placeras och hur det utformas.

Citatet är kryptiskt: Hur kan kroppen vara en fråga? Jag skall inte här öppna upp hur jag tänker om det, eller de språkfilosofiska aspekterna. Jag kom helt enkelt att tänka på citatet när det nyss var tal om nyårslöften.

Det kommande året vill jag ägna mera tid till konst och kultur. Jag vill träna mera och jag vill också läsa mera. Böcker sväller mitt arbetsliv över av så på den punkten skall jag också välja bort. Det skall mest bli poesi av homosexuella män och sådan litteratur vill jag hitta mera av.

Behövs nyårslöften för det här? De som känner mig vet att teater, gym och utställningar är sådant som jag gärna prioriterar. Självkritik kan jag också konstatera att allt det här också handlar om självbekräftelse, om att kunna se sig själv på ett visst sätt. Nyårslöften utgår ofta från hur man vill se sig.

En stor del av den konsumtionskulturen omkring oss är också inriktad på projektet ’skapa sig själv’. Det finns alltid någon som säljer oss bitar för att vi skall framstå på ett visst sätt, kunna göra vissa saker, och få känna oss själva som ’oss själva’.

Med tanke på det här påminde mig Vuongs tanke om en annan sida av det hela, en sida som är tydlig i det lilla ordet tilltal vi ofta använder, i uttrycket att jag tilltalas av något. Det lilla ordet visar en sida av vad det handlar om att få fatt i sig själv, att det också handlar om öppenhet och lyssnande. Att tilltalas av något pekar mot en mänsklig grunderfarenhet dvs. att något ’talar till’ just mig.

I den här grunderfarenhet finns ett element av att något kommer just mig till mötes, har något att säga mig. En text, ett konstverk kan tala till oss, tillföra något nytt, öppna upp för något vi inte sett på helt samma sätt tidigare. Det är en erfarenhet som liknar hur andra människor kan göra en skillnad för mig just genom att de inte är jag.

Det här för mig tillbaka till Ocean Vuongs citat och tanken på kroppen som en fråga. I grunden är vi aldrig klara som människor. Vi är dialogiska, vi finns som frågor som söker svar. Min nyårsförhoppning är att oftare öppna mig för frågan och lyssna efter: Vad förundrade och överraskade mig idag, och pekade mot något nytt som jag borde stanna upp inför?