Tillsammans i fotbollens tecken

Dagens Nyheter, söndagens webb: Tidningens sportkrönikör Johan Esk berättar om stämningen på den presskonferens där han möter Sverige fotbollslandslag.

"Jag väntar mig att se knäckta svenska spelare. Det har bara gått 17 timmar sedan det brutalt mentala betongslaget mot Tyskland. 1-2 i 95:e."

Esk och andra närvarande reportrar och fotografer skulle överraskas.

Här handlade det om att kommentera en oerhört svidande förlust, javisst.

Här handlade det om ett fult efterspel från ledarbänken, och det inför världens tv-kameror, och nu skulle den tyska ursäkten bemötas, javisst.

Här handlade det om att visa hur Sverige ska ladda upp inför lagets avgörande drabbning, mot Mexiko.

Men det handlade också om något som får presskonferensen och Esks krönika att ändra karaktär, han beskriver det med dramatisk finess som den sanna stilist han är:

"Sen ändrades stämningen helt. Vi skulle få information om något. Minuterna gick. Spekulationerna ökade".

Fram trädde förbundskapten Janne Andersson, alla spelare och ledare. Andersson ber mittfältaren Jimmy Durmaz stiga längst fram. I en filmsnutt på Durmaz instagramkonto ser man hur han tar över ordet, läser sin text från mobilen:

"Vi är professionella fotbollsspelare, att bli kritiserad är något man lever med, det ingår i vårt jobb. Men att bli kallad “blattejävel”, självmordsbombare... att få hot mot min familj – mot mina barn – mordhot. Det är helt oacceptabelt. Jag är svensk. Med stolthet bär jag vår tröja och vår flagga."

Ett enat lag står bakom Durmaz, och deras #fuckrasism får stor spridning i sociala medier.

Att en spelare, född och uppvuxen i Sverige, ska utsättas för den hatretorik på nätet som Durmaz har mött är vidrigt och chockerande. Ena stunden en av hjältarna som miljoner applåderar, i nästa stund en spottkopp för lynchande näthatare.

Stunden uppkom när Durmaz tacklade omkull en tysk som ledde till den frispark som sedan ledde till Tysklands segermål. Vilken omvägar kan inte hatet välja att ta alltså – det var ju inte direkt så att Durmaz gjorde självmål...

Det finns mycket som talar för att den häftiga hatattacken kom i en upprörd stämning, midsommarnattsfylla med adrenalinkryddor efter ett så snopet slut då de svenska anhängarna trodde sig se en oavgjord match mot självaste reagerande världsmästarna.

Men sen sommarkväll, fylla, svidande nederlag eller vad som helst – det finns naturligtvis absolut ingenting som berättigar det näthat som Durmaz har utsatts för.

Att en spelare – även om han inte skulle vara född i Sverige men erhållit svenskt medborgarskap, motsvarigheter har vi också i det finska landslaget – ska utsättas för näthat är förstås helt fel.

Att någon överhuvudtaget, Matti Meikäläinen eller landslagsmeriterad spelare, bedöms och utsätts för spott och spe på grund av hudfärg eller etnisk bakgrund är fel, fel och åter igen fel.

Det är nämligen rasism.

Att kalla saker vid sina rätta namn är rätt.

Svenska fotbollsförbundet är därför att applådera – förbundet meddelade redan på söndagen att det polisanmäler nätattacken mot Durmaz.

Idrottsministern har också tagit ställning, enligt TT skriver hon: "De (näthatarna) tror sig känna vinden i ryggen. Men jag kommer alltid att stå upp mot dessa krafter. Deras kvinnohat och rasism är ett gift som bryter sönder Sverige och gör oss svagare".

Där har idrottsministern Annika Strandhäll formulerat något väsentligt. Näthatarna, rasisterna, trollen, vad de än är, har egentligen en agenda som utgår från deras övertro på sig själva, en tro på att deras vita eller ariska samhällsbygge skulle vara något bättre – när det i själva verket är giftet och fördärvet för ett samhälles utveckling.

Det Strandhäll skriver kan också tolkas som ännu ett argument för varför fotboll är så mycket mer än fotboll.

Det är en oerhört populär sport som nu i pågående VM får miljarder att följa jakten på de förlösande målen, men det är också en sportgren förknippad med inflytande, pengar, politik och nationalism – och ja, det hettar till, och det får hetta till.

Inte så mycket som när den tyska lagledningens man hånar svenska ledarbänken efter avvisslingen, och inte så mycket att det svenska lagets säkerhetsansvarige ska knuffa till tysken, men på ett snyggare sportsligt plan är och får känslorna vara med. Publiken tackar.

Det ingen kan tacka för är angreppen med helt andra förtecken än de sportsliga. Att Durmaz mamma kom från Libanon och pappa från Turkiet gör inte honom mindre svensk för det. Men det verkar vara något som irriterar den fegaste, mest trångsynta svennen som låter sitt frustrerade hat flöda över.

Det svenska lagets devis "tillsammans" bara växte i styrka efter den här matchen. Tillsammans möter de Mexiko. Det blir tufft.

Men till nättrollens förtret finns oberoende av matchutgång en hjälte på plan som har fått tiotusentals med svenskar att reagera till hans försvar. Också en hjältes tackling kan man kritisera. Men inte personen.

Till nättrollens förtret har stora internationella medier reagerat. Det är stort. Nu visar världen rasismen långfingret, tillsammans.