Tillbaka i Åbo

I somras flyttade jag och min man från Borgå till Åbo. Det är över 30 år sedan jag bodde här under min studietid. Jag kan inte säga att jag har flyttat hem tillbaka eftersom mina rötter och mitt barndomslandskap finns i Karleby.

Men jag har flyttat till en stad som jag har haft en kär relation till ända sedan den dagen jag som 18-åring tog treans buss från järnvägsstationen till Österlånggatan 39 där jag bodde mitt första studieår i kvinnornas teologhem.

Fastän studietiden är en relativt kort tid i en människas liv kan den bli livsavgörande på många plan. För mig blev det just så.

Studierna i teologi och psykologi vid Åbo Akademi öppnade nya världar men framför allt kom nya människor in i mitt liv. Jag skulle inte vara den jag är i dag utan dem och särskilt inte utan den studiekamrat som blev min livskamrat.

Åbo ligger 436 km söder om Karleby. När jag på vårarna gick längs ån eller cyklade längs stigarna i vitsippslundarna i Runsala med tentböckerna på cykelns pakethållare kändes det som om jag befann mig på en annan kontinent än den österbottniska.

Det är något alldeles speciellt med våren i Åboland.

När min man och jag som nyblivna föräldrar efter några år i yrkeslivet flyttade från Helsingfors till Kimito bekantade vi oss med vårt nya hem i början av maj när våren var som vackrast.

Vi beslöt att lämna våra intressanta jobb i huvudstaden för ett liv på landet nära farmor och farfar i Åbo.

Under våra inalles 18 år i Kimito blev Åbo för oss och barnen mer än den stora staden med butiker och spännande rulltrappor.

Åbo är en del av min och familjens livsberättelse, med många stunder av glädje och fest men också med tider av avsked och sorg.

Nu stavar jag på att leva ett vardagsliv i Åbo.

Det känns ännu overkligt men jättefint och samtidigt utmanande, eftersom jag flera dagar i veckan är i Helsingfors där min arbetsplats finns.

När jag på söndagar deltar i högmässan i Domkyrkan känner jag inte alla jag firar gudstjänst med, men jag känner mig välkommen.

Valven är de samma som när jag som tjugoåring satt med mina studiekamrater i bänken. Jag tänker med Paul Ricoeurs ord att jag själv inte är likadan, men ändå är jag densamma.

Det är fascinerande att tänka på hur olika platser, relationer, tidsperioder och erfarenheter vävs in i en människas liv.

Det heter i Bibeln att människan här på jorden inte har någon varaktig stad.

Fastän framtiden alltid är oviss behöver vi platser att rota oss på. För att rota sig och växa behöver en planta mylla.

KG Hammar, tidigare ärkebiskop i Sverige, säger att vi människor är som ömtåliga plantor.

Vi är varandras mylla och avgörande för varandras växt och mognad.

Maria Björkgren-Vikström

Sakkunnig i skolsamverkan och konfirmandarbete vid Kyrkostyrelsen