Tilläggsnedskärningar i service för äldre och minnessjuka leder till en kris
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Nedskärningar. I regeringens budgetförhandlingar söker man efter lösningar för att trygga medborgarnas välmående och en hållbar ekonomi. I de förberedande diskussionerna har man dragit riktlinjer för betydande sparbehov, som även berör service till äldre.
Den ökade livslängden är en av de finländska triumferna. Vi får leva allt längre, eftersom våra levnadsvillkor har förbättrats liksom den medicinska vetenskapen. Det är motstridigt att denna stora bedrift primärt ses som ett samhälleligt hållbarhetsproblem.
Att göra nedskärningar i dygnetruntvården för äldre är ohållbart både ur mänsklighets- och ekonomisk synvinkel, eftersom det är brist på denna service.
Gemenskapsboende kan inte ersätta vård utan endast komplettera vården.
En person med minnessjukdom som bor ensam eller tillsammans med någon närstående behöver i rätt tid insatta tjänster samt tjänster som stöder funktionsförmågan, som exempelvis dagverksamhet. Tjänster som stöder hemmaboende har också en avgörande betydelse för de närståendes ork och kraft.
Om man inte svarar på det verkliga behovet av stödtjänster, är risken att kostnaderna iallafall uppstår inom andra områden, inom exempelvis jour- och räddningstjänster och i närståendes sjukvårdskostnader.
Eftersom regeringen nu också tänker göra nedskärningar i organisationsbidragen, är vi i risk att hamna i en situation där människor med minnessjukdom och andra servicebehov blir helt utan stöd.
Man borde på ett innovativt sätt utveckla servicesystemet för de äldre och granska handlingssätten. Inom servicekedjorna och utvecklingsarbetet har organisationerna en viktig roll, som inte ska förbises.
Jenni Kulmala Professor i gerontologi, ordförande Katariina Suomu Verksamhetsledare Minnesförbundet