Till försvar för skolornas arbete: Mobbning tas på allvar

Vi har igen omskakats då vi fått läsa om ett olyckligt fall av mobbning i skärgården. Det är alltid lika berörande och sorgligt.

Men jag blir också lite ledsen då jag läser kommentarer och inlägg gällande mobbningsfallet där man skyller allt på skolan ”som aldrig gör något”.

Ja, mobbning förekommer tyvärr dagligen i de flesta skolor, både stora och små, och även i alla andra delar av samhället. På nätet, utanför köpcentret, vid skaterampen, inom idrottsklubbar, på olika anstalter, arbetsplatser o.s.v.

Ja, det väcker oerhört starka känslor hos oss alla. Få personer har inte upplevt mobbning under sina liv i något skede, som mobbare, offer eller medlöpare. Jag har hört otaliga skräckhistorier om mobbning i 40-talets pojkskolor och de senare samskolorna i Finland. Dessa vidriga upplevelser kommer ofta fram under middagar med 80+ generationen. Jag blir tillfrågad om hur jag upplever mobbningssituationen idag och vilka mina egna erfarenheter är.

Under min skolgång i Buffalo i början av 70-talet band lärarna fast den ”bråkiga” mörkhyade flickan i en stol med rep och drog tejp över hennes mun. Jag förstod aldrig varför. Hon var den enda mörkhyade och den lugnaste av oss alla. Om någon annan bråkade eller yttrade sig ställdes denne inför klassen och fick smisk.

I Iran i slutet av 70-talet var det aldrig tal om elevers välmående eller mobbning. Det var revolution och lärarna hade fullt upp med att hålla reda på vem av eleverna som ännu fanns kvar, vem som hade flytt landet och vem som annars bara hade försvunnit på okända vägar/avrättats. Vi var de oönskade hatade utlänningarna och hotet utifrån var ständigt närvarande. Men gemenskapen i klassen var fin, bland de få elever som fanns kvar.

I Florida i slutet av 80-talet fick föräldrarna skriva på ett papper om de tillät att deras barn skulle få fysisk aga av lärarna. Mina bekanta sade att man på detta sätt såg till att ingen mobbning förekom varken mellan elever, eller mellan lärare och elever eftersom de ”bråkiga familjerna oftast även tillät att deras barn agades publikt”. Jag förstod aldrig logiken bakom detta, gör det inte heller idag.

Under 90-talet upplevde jag skolan i Finland ur föräldra- samt forskarperspektiv. KiVa skola projektet lanserades och jag minns att man på föräldramöten m.m. ofta tog upp elevhälsa och mobbning. Vi jobbade alla gemensamt för en trivsammare skola. Blev någon retad så tog lärarna genast tag i det. Dock var rasistiska kränkande kommentarer ännu väldigt vanliga i skolan och på fritiden. Dessa har minskat märkbart.

I början av min karriär som skolpsykolog (2000-talet) kunde man ännu höra kommentarer om att offret överdriver, fånas, vill ha uppmärksamhet m.m . Numera är offret aldrig en ”skvallerbytta”. Även ”skitiga blickar”, utfrysning, ägodelar som försvinner, så kallade ”läppän” tas alltid på yttersta allvar. För att inte tala om telefonmobbning via whatsap, tiktok eller snapchat, som ofta genast går till polisutredning.

Ledningen kritiseras ibland för att de talar högtravande om olika handlingsplaner, men i skolorna jobbar vi dagligen med mobbningsproblematik. Det handlar inte alls bara om några ”gammalmodiga planer som finns i någon mapp någonstans”, dessa uppdateras ständigt. Största delen av elevvårdens arbete handlar specifikt om elevernas välmående och preventiva åtgärder för att motverka mobbning och trakasserier. I skolorna (även ute i skärgården) har eleverna tillgång till skolkurator varje vecka, samt skolpsykolog 1-2 gånger i månaden. Vid krissituationer oftare. Skolhandledare finns också i många skolor. En del elever väljer att tala med skolhälsovårdare eller annan personal, men ärendet förs alltid vidare med elevens godkännande. Varje fall av mobbning som uppdagas behandlas i skolans SAMS/KiVa team som pratar med de berörda och följer upp situationen. Vid behov görs bland annat barnskyddsanmälan eller polisanmälan.

Skolorna bjuder även ofta in författare som berättar hur mobbning i barndomen förstört deras liv. Väldigt berörande föreläsningar och sällan ser man hundratals elever så engagerade. Skolorna arrangerar otaliga Må bra-projekt i samarbete med eleverna. Skolorna samarbetar dagligen med ungdomsgårdar, Hem och skola, idrotts- och andra föreningar, Folkhälsan, Socialen, polisen och andra för att tillsammans skapa en trivsam miljö för våra barn- och ungdomar. Som psykolog i fotbollsklubben FC Inter har jag ett nära och gott samarbete med juniorernas skolor. Om någon behandlar andra illa eller blir illa behandlad, tar vi genast itu med detta på alla fronter, tillsammans.

KiVa skola-projektet har ibland kritiserats för att det blivit lite gammalmodigt, men själv har jag upplevt många ”kiva lektioner” i olika skolor och sett dem som mycket givande. Kreativa lärare har hittat på olika versioner och fått även de ”coolaste” barnen att tala öppet om sina känslor. Även det nyare SAMS har använts flitigt i många skolor.

Enkäter såsom Hälsa i skolan, KiVa enkäten, Trivsel enkäten m.m. utförs årligen och dessa blir inte heller liggande bortglömda i någon fil. Nej, dessa analyseras noggrant i olika elevvårdsteam, alla tecken på oro behandlas och man utför olika åtgärder (gruppdiskussioner, grupparbeten, Sams-möten m.m.). Alla elever svarar kanske inte så ärligt på dessa enkäter trots att de är anonyma, men en viss procent som anser sig vara mobbare eller bli mobbade framkommer alltid.

Jag konfronterade en av skolans värsta mobbare 30 år senare på en klassträff. Han blev förvånad och var ganska tyst hela den kvällen. Han mindes inte de repliker som för alltid etsat sig fast i mitt minne, men han lyssnade och bad om förlåtelse. Sade att han aldrig förstått att han varit en sådan skitstövel. Kändes bra för mig att få det sagt, men jag önskar såklart ännu idag att jag fått det sagt då under skoltiden. Att jag varit en av dem som vågat säga ifrån i stället för att gråtande hastigt avlägsna mig. Men jag kan alltid hoppas att han talar med sina barn och får dem att inse vad som är ok. Och vad som definitivt inte är det.

Jag vill till sist uttrycka min tacksamhet till all skolpersonal som dagligen lyhört kämpar med mobbningsproblematik och hoppas att de orkar kämpa vidare trots kritik från det ena och det andra hållet. Ni gör ett otroligt bra och värdefullt arbete! Till politiker kan jag bara säga att jag önskar att man skulle satsa ännu mer resurser på förebyggande arbete beträffande elevernas välmående. Vore ytterst viktigt med små undervisningsgrupper, samt fler klass-assistenter, skolhandledare, NEPSY-coacher m.m. i skolorna. Ju fler vuxna stödjande personer, ögon som ser och öron som har tid att lyssna, desto bättre mår skolbarnen.