Tidigare mobbningsoffret Thomas Rosbäck: "Det är viktigt att tala om det""

Thomas Rosbäck från Pargas jobbar i dag på Åminne gods i Salo med skogsbruk och viltvård.

Rosbäck har trevliga arbetskamrater och det känns roligt att komma på jobb på morgonen, men så har hans morgnar inte alltid varit.

Under grundskolan, särskilt i högstadiet, kändes det tungt för Rosbäck att stiga upp och gå till skolan om morgnarna. Han blev utsatt för mobbning, vilket främst ägde rum under rasterna.

– Jag kom inte hem med blåmärken, utan det var mest psykiskt. Många gånger steg jag upp på morgonen och allt kändes bra tills jag kom fram till skoldörren. Det kändes som att det stod vakter vid dörrarna som lade tyngder på mina axlar då jag gick in.

Thomas Rosbäck

Rosbäck beskriver sig själv som en känslig person och säger att han lätt tog åt sig av kommentarerna. Speciellt då man är 13 till 15 år är man speciellt känslig, säger han.

– Normen är att pojkar och män inte ska ha känslor, de ska åtminstone inte visa dem.

Kommentarerna han fick handlade ofta om hans utseende och intressen.

– Jag använde baskers och flanellskjortor och tyckte om att klä upp mig.

Vissa använde ordet "bög" som skällsord eftersom han var intresserad av mode.

Rosbäck tränade sportskytte och har deltagit i FM-tävlingar i lerduveskytte. Hobbyn och hans intresse för jakt blev också föremål för mobbning.

Åskådarroll vanlig bland unga

– Jag är ju en så kallad vildmarkstok. Jag var inte den där "tuffa härjaren" som alltid var med på allt. Då blev man lätt stämplad som feg.

Det kändes tungt men det var fel att visa det. Samtidigt säger Rosbäck att han lärde sig en hel del under perioden då han blev mobbad.

– Jag fick höra att jag är värdelös, men i något skede såg jag mig i spegeln och tänkte: är jag verkligen så värdelös?

Han började ta åt sig mindre och började tala med personer om sina upplevelser. Rosbäck säger att vissa hjälpte och lyssnade på honom.

– Andra verkade först ta det seriöst, men så försvann allt i en mapp i en hylla någonstans.

Rosbäck säger att han hade vissa vänner som lyssnade då de var på tumanhand. Ett problem han lyfter fram är att unga lätt blir åskådare eftersom de ofta är vänner med alla.

– Många är rädda för att ingripa eftersom de är rädda för att mista vänner om de hjälper en annan vän.

Berätta för någon

Att prata hjälpte Rosbäck. Han berättade om sina upplevelser för sina föräldrar och morföräldrar.

– När jag väl började prata så pratade jag mycket. Jag är också evigt tacksam för min slöjdlärare som lyssnade på mig.

Sista månaderna i högstadiet gjorde Rosbäck teoretiska studier för sig själv. Han kom till skolan tidigare och satt där tills andra elever började sin skoldag. Sedan var han i slöjdsalen nästan hela dagen.

– Jag var lite av en slöjdassistent. Jag tyckte mycket om att snickra och funderade på att bli snickare, men det blev lite större virkesarbete.

"Andra vindar" på yrkesskolan

I yrkesskolan i Brusaby på Kimitoön lärde han känna många likasinnade personer.

– Då var det andra vindar. Istället för skällsord var det: ska vi fara på en kaffe? Vi som tyckte om att köra skogsmaskin och såga i skogen var plötsligt på samma ställe, säger Rosbäck med ett skratt.

Det kändes som en lättnad. Han bodde på ett internat och berömmer både utbildningen och kvällsprogrammet på internatet.

– Till exempel brukade vi jaktintresserade laga mat tillsammans och tillreda det vi fått från skogen.

Vill jobba utomhus

I somras blev Rosbäck hemförlovad efter sin militärtjänstgöring. Han återvände till Åminne gods, där han jobbade tre månader innan inryckningen.

Rosbäck tycker om att få vara ute och jobba med varierande uppgifter. Han visar till exempel upp en damm som de byggt för att trygga mångfalden och miljöerna för vilt.

På jobbet får han vara utomhus och se varierande miljöer under de olika årstiderna.

– Det är fint att till exempel få följa med en fågels liv från när den föds och lär sig simma.

Nästa månad blir Rosbäck officiellt Salobo. I framtiden ser han sig jobba med liknande uppgifter som nu, åtminstone med skogsarbete.

Funderar på varför vissa mobbar andra

Rosbäck fick aldrig höra ett förlåt, men säger att det han varit med om inte stör honom längre. Han har ändå tänkt en hel del på varför vissa personer mobbar andra.

– Jag har nog funderat mycket på varför man ger sig på andra personer. Hur tråkigt kan man ha? tänker jag.

Rosbäck säger att rykten lätt kan sprida sig på en mindre ort som Pargas.

– Ibland känns det som att grannen vet mer om en än man själv. Jag tycker att man ska komma ihåg att aldrig döma en bok efter omslaget.

När han i dag besöker hemorten och går ut på krogen kommer vissa tidigare mobbare fram till honom som om inget hade hänt. Rosbäck säger att de antagligen skulle skylla på att "vi var unga och dumma" om han skulle ta upp mobbningen.

Rosbäck har fortfarande vänner i Pargas och besöker gärna hemstaden för att träffa dem och sin familj.

När han fick körkort hittade han flera nya vänner. De hade haft körkort i några år och var bilintresserade, som han. Rosbäck fick också nya vänner under sin militärtjänstgöring och har lärt känna vissa i Salo.

– Har du vänner som tycker att du inte är bra som du är, så är de inte dina vänner, påminner han.

Skolstart i augusti

Inför skolstarten om ett par veckor vill Rosbäck påminna alla, oberoende vilket stadium man inleder, om att hjälpa varandra. Rosbäck säger att han tycker att han läser och hör mer om skolmobbning i dag.

– Ska vi skylla på uppfostran eller på att det inte finns hjälp att få? Det vet ju ingen. Men det jag själv har lärt mig är att det är viktigt att tala.

Det kan kännas svårt att berätta för någon. Det är ändå väldigt viktigt att man säger åt en vuxen om man upplever eller ser mobbning, påminner Rosbäck.

– Man stänger lätt in sig och det blir som en liten ask som man lägger locket på och låser. När man väl pratar är det värt det. Även om det känns jobbigt och som att man vill ge upp, ska man inte göra det.