Tiden blir knapp, men ändå beter vi oss som om vi hade oändligt med tid

Barnmorskan lutar sig framåt. Kirurgmask över näsan. Gummihandskar. Håret uppknutet.

På en pipande skärm ritar mätinstrument gröna linjer. Sicksack och blinkande siffror. Vitaltecken. Puls.

Kvinnan i sjukhuspyjamas gör en kraftansträngning som slutar med ett skrik. Hennes eget. Kroppsvätskor. Hon krystar igen. Jag sväljer. Nu händer det.

Den tränger ut. Den som vi väntat på så länge. Barnmorskan lyfter en liten blålila kropp. Den ser blind ut. En slamsig kabel fäst vid magen. Kabelns andra ända sitter fast inne i moderkroppen. Den lilla skriker. Jag får en sax. Jag klipper av navelsträngen.

Ett nytt liv. Också för min del.

Plötsligt tar allt så lång tid.

Man sover dåligt. Har svårt att koncentrera sig. Tiden blir knapp.

Ändå omfattar dygnet lika många timmar som tidigare. Jag har fått fler uppgifter, mera saker som ska skötas. Inte bara saker, också en liten växande människa.

Så är det för dig med, och alla andra, som försöker hinna med mera, under dygnets begränsade timmar. Tiden blir knapp.

När vi föds vet vi inte hur mycket liv vi har fått uppmätt åt oss. Kanske det inte alls är uppmätt?

Kanske vi själva påverkar hur länge vi lever? Alla val vi gör under loppet av våra liv? Skjuter jag mig i huvudet som adertonåring, lever jag inte lika länge som om jag låter bli.

Mindre uppenbart är alla små val vi gör och inte gör. Vad vi äter. Hur länge vi sitter och glor på TV. Hur mycket vi rör på oss, och vistas i naturen. Vilken sorts relationer vi odlar. Hur pass gott vi sover. Och så vidare.

Slumpen kan förstås inverka. Vi kan vara på fel plats vid fel tillfälle. Bli överkörda av en buss, skjutna i ett köpcentrum av en galning, eller drabbas av en oförklarlig sjukdom.

Men när vi föds finns varken slump eller val. Då har vi ett hälsotillstånd, och en statistisk förväntad livslängd. Vad gör vi med den? Ingenting. Vi lever i nuet.

Vi har alla lika mycket tid, mellan soluppgång och solnedgång, och under nattens mörka timmar.

Småningom bildas minnen och vi får en backspegel. Lärdomar vi samlar på oss. På gott och ont.

Vi får influenser från vår omgivning, vi inser att det finns en framtid, att vi hela tiden rör oss genom tiden, från det förflutna, genom nuet och mot framtiden.

Men är vi små tåg som tuffar på räls? Eller är vi fria fjärilar som påverkas slumpmässigt i vår jakt på livets nektar?

Oberoende. Vi har alla lika mycket tid, mellan soluppgång och solnedgång, och under nattens mörka timmar. Och allas vår tid tar slut, förr eller senare.

Trots faktum, som vi alla känner till, slösar de flesta av oss, inklusive mig, bort en hel massa tid på strunt. Skrollar på mobilen, slötittar på TV, äter fast vi inte är hungriga, åtrår ”billiga” dopaminkickar – trots deras avigsida.

Vi beter oss som om vi hade oändligt med tid. Samtidigt kan man vara gnidig med slantarna. Vilket inte är helt logiskt.

För som arbetstagare säljer vi ju av vår tid, för att få slantar.

Man borde väl värna om sin tid, minst lika noggrant som om sina pengar? Det är något perverst i det.

Att vara mera mån om pengar, än om tid. För vi vet ju att man kan översätta tid till pengar, men inte tvärtom.

Den tid som gått, den kommer aldrig tillbaka.

Vi behöver inte saker för att uppskatta nuet – eller livet. Vi behöver vara närvarande, med alla våra sinnen.

Nu menar jag inte att man ska stressa över att det är knappt om tid. Tvärtom.

Jag har märkt att när jag inte köper så mycket saker, sparar jag både tid och pengar. Att köpa, sköta om, och använda saker tar tid.

Och sakerna behöver kvadratmetrar, som kostar. Pengarna kan man istället spara och investera. Då vinner man både tid och pengar. Ränta på ränta ger mera slantar, utan att man behöver ger upp av sin tid.

Vi behöver inte saker för att uppskatta nuet – eller livet.

Vi behöver vara närvarande, med alla våra sinnen.

Här kan du läsa fler kolumner av Johan Franzén.