Tid är demokratins pris

Två år efter att Carl Haglund lämnade politiken med motiveringen att den är sönder har diskussionen igen tagit fart.

Återigen är det en borgerlig politiker som har initierat debatten om den finländska politikens tillstånd.

Harry ”Hjallis” Harkimos nya rörelse ”Liike nyt” har visserligen en pådrivare av socialdemokratiskt snitt i Mikael Jungner, men Jungner vände politiken och socialdemokratin ryggen redan tidigare och är nu VD för en kommunikationsbyrå.

”Liike nyt”-rörelsens motiv – att snabba på en långsam och verklighetsfrånvänd beslutsprocess – har ifrågasatts.

En förklaring till tidpunkten för lanseringen går ut att Harkimo klipper de sista banden med ishockeyklubben Jokerit eftersom bolaget Arena Events, som finansierar Jokerit, fått ny ägarstruktur.

Det väger tyngre än politikens akuta förändringsbehov, enligt en kolumn i Ilta-Sanomat (21.4).

”Liike nyt” har också jämförts med partiet Ungfinnarna som gjorde en kort sejour i riksdagen efter valet 1995. Partiets partipolitiska kritik bar inte längre än så, och det finns exempel på rörelser som inte ens kommit så långt.

Tuomas Enbuske, medieprofilen som också är med i rörelsen, skriver på Twitter att de så kallade rävflickorna på 1990-talet är en bättre jämförelse.

Deras kamp hånades men nu är motståndet mot pälsnäringen i den politiska huvudfåran, menar Enbuske.

Enbuskes jämförelse är märklig av två skäl. Dels vill ”Liike nyt” tona ner det ideologiska inslaget och framhäva det pragmatiska. Här är tanken att problem kan identifieras på ett objektivt sätt och lösas.

Dels var ”rävflickorna” en typisk gräsrotsrörelse. Det är ”Liike nyt” inte, åtminstone inte ännu.

Rörelsen är ett symptom och i den diagnosen måste huvudpersonerna inkluderas, det vill säga elitens män.

Det är svårt att tömma ordet ”elit” på sin värdeladdning. Avsikten här är trots allt inte att ifrågasätta bakgrundspersonernas intentioner utan snarare att visa (a) att rörelsens utgångspunkt för med sig ett trovärdighetsproblem och att (b) goda intentioner inte raserar problematiska hierarkier.

Trovärdighetsproblemet är det här: ”Liike nyt” har skapats i kulisserna i maktens korridorer. Den har inte föregåtts av ett offentligt och högljutt stångande mot en stagnerad politisk kultur.

Åtminstone har Harkimo inte gjort det i någon större utsträckning. Hans blogginlägg i Savon Sanomat för en månad sedan om demokratins död verkar mest vara ett utslag av den egna inaktiviteten i den samlingspartistiska riksdagsgruppen.

Det här betyder att istället för att vara en gräsrotsrörelse som strävar uppåt tack vare sin bredd, som till exempel ”rävflickorna” var, är ”Liike nyt” mera av en smal tromb som försökt samla tillräckligt med kraft bland molnen för att nå ner till marken.

Därmed riskerar rörelsen att bli likt de partier den kritiserar: den vill suga upp de lösa röster som finns där, men som inte funnit en plats i de etablerade partierna.

I ett blogginlägg i Uusi Suomi skriver Jungner att partierna inte gjort bruk av de nya sätten att interagera med allmänheten.

Orsaken är själva partistrukturen, menar han. Den är gjord för att samla personer som tänker på samma sätt. Det här minskar behovet av interaktion.

Enligt Jungner var det här inte ett problem under 1900-talet men i dagens splittrade värld är det.

Här vill man fråga Jungner: Inte ett problem under 1900-talet? Vi talar trots allt om ett sekel som upplevde två världskrig, nationalsocialistiska, fascistiska och kommunistiska regimer och folkmord.

Det finns trots allt tecken på att behovet av samlande krafter och av ideologiska diskussioner är verkligt.

Ta Vänsterförbundet som exempel. Klart är att nuvarande partiordförande Li Anderssons popularitet överträffar partiets. Men att Andersson överskrider partigränserna beror inte på att hon avviker från partiets budskap: i allt hon säger och gör avspeglas VF:s ideologi.

Ideologin är inte död, men väljarna har lättare att fästa den vid enskilda politiker än vid ansiktslösa partiprogram.

I en demokrati kan de politiska processerna alltid utvecklas och bli bättre. Att förlöjliga ”Liike nyt” tjänar ingen, speciellt inte de etablerade partierna.

Men det finns skäl att komma ihåg att snabba beslut inte behöver vara ett sundhetstecken. Tid är demokratins pris. Dess värde ska inte devalveras lättvindigt.

Den vilsenhet bland väljarna som partimätningarna visar månad efter månad kan också tolkas som att de är svältfödda på alternativ.

Men ”Liike nyt” är inte ett helt nytt alternativ utan ett barn av det marknadsliberala perspektivet. Att, liksom Harkimo och Jungner, tala om snabba beslut utan ideologisk ballast är att anamma detta perspektiv och perspektivet är ideologiskt – även om man inte vill erkänna det.