Testamente från Parlamentet – del 1
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det låter naturligtvis lite arrogant att skriva ett testamente efter 12 år i Europaparlamentet. Varje ny Europaparlamentariker kommer att sköta sitt jobb efter sin egen personlighet och testamenten från föregångare spelar sedan ingen större roll. Men.
Det finns alltid men. EU och Europaparlamentet består av processer och det viktigaste som finns är att på något sätt behärska processerna. Hur svårt det egentligen är visade sig redan under diskussionerna inför senaste riksdagsval. Alla partier underströk hur viktigt det är att i god tid kunna påverka just EU:s beslutfattningsprocesser. Och trots den här enigheten gick det lite galet redan i det första beslutet som den nya riksdagens Stora utskott tog.
Finland lämnades utanför rådets förhandlingar om återställande av naturen. Att det gick så olyckligt berodde just på att man i Helsingfors inte behärskade eller kände till processerna.
Om medborgaren inte känner till processerna är det mer än förståeligt. Processerna är nämligen inte speciellt genomskinliga och det beror inte enbart på illvilja. På grund av processernas längd har även journalisterna svårigheter att följa med och förstå händelsernas förlopp. När ett lands politiska system inte känner till processerna har vi däremot en allvarlig brist.
Alldeles nyligen fördes det också på F-boken en diskussion om det här. Utgångspunkten var en övertygelse om att Europaparlamentarikernas assistenter bara sitter och snurrar på sina tummar och får en alltför stor lön för det obefintliga besväret. På någon nivå handlar det här missförståndet om avundsjuka – någon får betalt för ingenting och jag måste slita.
För att på något sätt skingra misstankarna skrev jag ett svar som löd så här: ”Frågorna om assistenterna är – egentligen – viktiga för att förstå hur parlamentet riktigt fungerar. Det pågår hela tiden ett antal parallella processer, som parlamentarikern inte kunde medverka i utan assistenternas oerhört viktiga insats.
Det beror på många omständigheter:
1. Bakgrundsmaterialet är omfattande och förutsätter en detaljbehärskning, som parlamentarikern inte har tid för. (Ju längre in i processen man går, desto mera bakgrundsmaterial och utredningar måste beaktas. Den här delen har under de senaste åren ytterligare understrukits genom att kommissionen i många lagstiftningsförslag har varit mycket ”ideologisk” och skjutit obekväma fakta åt sidan.)
2. Processerna är långa och inbegriper det som kallas ”tekniska skuggmöten” och i ett senare skede ”tekniska trialoger” där man i den omfattande juridiska texten försöker på assistentnivå komma fram till ett begränsat antal besvärliga och ofta grundläggande politiska tvistefrågor.
3. Parlamentarikerns viktigaste egenskap är att kunna delegera ansvaret för en stor del av besluten till sina assistenter. Till teamet hör dessutom en ”policy adviser”, som ofta har ett längre institutionellt perspektiv på den aktuella lagstiftningen. Om hen (Europaparlamentarikern alltså) inte klarar av att delegera besluten, betyder det att parallella processer blir beroende av tidsfönster, som kan bli mycket små.
4. Efter nästan 12 år av erfarenhet kan jag intyga att bokförda framgångar till mycket stor del har varit beroende just av assistenternas ”förhandsarbete”!
Europaparlamentarikern är alltså en teamledare med allt det ansvar för helheten i processerna det innebär. Dessutom är det belönande: ju bättre teamledare man är, desto bättre går det.
Här kan du läsa fler kolumner av Nils Torvalds.