Teologisk konferens – so what?
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Förra veckan var jag på teologisk konferens. Vad gör man där undrar kanske någon, men vågar inte fråga. För religion är privat. Låt mig berätta!
På vår teologiska konferens var det deltagare från olika hörn av världen. Vi åt, drack vin och diskuterade nya forskningsresultat och -projekt. Vi hade inga bönestunder.
Inte heller firade vi gudstjänst eller tände ljus. Ingen välsignelse av maten vi åt. Det var en vetenskaplig konferens.
Jag lärde mig massor av intressant! Som att kvinnor i Ghana som misshandlas av sina män använder sin tro som spjärn för att hitta vägar ur sitt helvete.
Och att över hälften (55 procent!) av de anställda i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland består av alla dem som inte förutsätts vara kyrkliga medlemmar och som jobbar i olika servicefunktioner: vaktmästare, ekonomipersonal, gravgrävare och sekreterare etc.
En kollega berättade om sin forskning i menstruationscykelns betydelse för hur man lever ut sin religiositet. En annan att ursprungsfolken i Taiwan hade egna religiösa berättelser som förbluffande nog påminner om våra – långt innan de kristna missionärerna kom dit!
Jag blev också varse att många fler präster numera överväger att lämna sina jobb än tidigare, och det beror inte i första hand på en troskris; som ett av de starkaste motiven anges dåligt ledarskap i kyrkan.
I diskussionen som följde konstaterades att detta med att vilja byta jobb också gäller t.ex. lärare och vårdpersonal, så det kanske handlar mera om en trend i samhället än ett specifikt kyrkligt problem.
Det här måste undersökas närmare!
Ortodoxa kyrkan tar tillbaka diakonissor, berättade en annan forskare, och återgår därmed till en praxis som fanns redan på första tusentalet, men som sedan lämnades bort. Det var något jag inte heller visste. Inom ortodoxa kyrkan kan kvinnan inte vara präst.
En presenterade sin studie om konfirmationen som inte längre på samma sätt fungerar som rit för att bli vuxen. Ändå konfirmerar man sig i Finland i långt högre grad än i andra nordiska länder, ja, faktiskt i så hög grad att den procentuella andelen av finländare som går i skriftskola är större än andelen medlemmar i kyrkan!
En annan forskare har studerat olika former av ordnade middagsträffar mellan immigranter och danska kyrkomedlemmar. Hennes landsman från en medicinsk fakultet presenterade sin studie av läkares och prästers samarbete vid ett sjukhus.
Projektet växer och får allt fler intresserade som vill vara med – från båda sidor.
En finsk forskare som intresserat sig för äldre personers upplevelse av meningslöshet i slutet av livet är kritisk till åldringsvårdens hantering av människors sista tid i livet. Så vi diskuterade skillnaden mellan mening med någons liv och mening i någons liv.
En amerikansk forskare försöker hitta parametrar för hur en ideell organisation kan hjälpa offer i stora katastrofer. Han fick kritik för sitt val av metod för studien, men försvarade sig med att många religiösa organisationer gör stora insatser för att lindra akut trauma vid jordbävningar, översvämningar, krig etc.
Det har varit intressant att vara på konferens. Många kors har jag sett runt deltagares halsar, men inte en enda prästskjorta eller Bibel.
Vad mina kolleger egentligen tror på vet jag inte. Det är inget vi diskuterade. Fokus fanns på annat. På religionens betydelse i samhället, i världen, i det liv som vi och våra medmänniskor lever varje dag.
En del frågor är besvarade – andra ännu inte ställda.