TEATER: Pargas ungdomsshow är en upplyftande historia - se den och bli glad!

Den som behöver fortsatt kompensation för tråkiga och nedstängda år blir garanterat upplyft av Pargas ungdomsshow ”Show Star. Flight 10”. Jag vågar lova det. Showen skulle egentligen ha haft premiär för två år sedan, men blev uppskjuten i väntan på friskare tider. Materialet är fräscht, det utgår alltid från den grupp som står till buds.

Stor del av hemligheten bakom showsuccéerna är det omsorgsfulla arbetet kring koncept och musikval, nu utfört av Riddo Ridberg (regissör, som vanligt), Lisa Taulio (projektledare), Anton Elmvik (kan musik och mycket annat) och producenterna Fia Isaksson och Tom Grönroos .

Pargas stads kulturenhet har arrangerat detta i mer än tjugo år. Den erfarenheten syns, bland annat i det att var och varannan i produktionsteamet också stått på scenen, inte minst SamuelKarlsson som står för manus (med vissa tillägg av Skini Lindgård).

Ramen är en flygresa, undertiteln är ”Life is a journey not a destination”, som kan uttalas ärligt och varmt eller lite sarkastiskt, bägge tonfallen har täckning. Föreställningen är lite mer kompakt än föregångarna, en och en halv timme utan paus.

Det är till fördel, det passar att köra utan mellanlandning. Alla delar är också uttänkta så att en låt eller en sketch leder över i en annan. Till och med en galen sitcom i tre delar kan inkluderas som flygförströelse.

Den handlar om en stereotypiskt finsk korvfabrikörsfamilj och deras taffliga försök att inkludera en franskspråkig utbyteselev, som påpassligt gestaltas av Moric Detournay, som också har musikaliska talanger och har ett eget nummer med en Bowie-klassiker framförd på ett otippat instrument.

Sketcherna har ett igenkännbart Karlsson-stuk, de är snabba och slagfärdiga, inkluderar också aktuella ämnen. Konspirationsteoretikern K-Anon Kia (Desirée Kavander) lyckas retoriskt hålla ihop påståendet att vi egentligen lever på botten av ett stort akvarium. Snyggt jobbat, oroande och avslöjande! Men mindre offensiva inslag är lika kul. Två tanter som tyr sig till varandra under turbulens (Julia Laurén och Odelia Bäcklund), vad kan man inte vinna ut av det?

Scenen är en kabin med tätt placerade flygstolar, de är en fin orsak till att man får se många av skådespelarna på scenen samtidigt. Men först får man stifta bekantskap med flygvärdinnorna (EllenKronberg, Arabella Ross, Arla Eriksson) som har allt vad dominanta flygvärdinnor ska ha, här med oväntade stickspår i kroppsspråk och flygplansengelska.

Stolraderna kan dras isär så att man får rum för koreografier och sång. Ett särskilt nummer blir en dansduell mellan passagerarsektionerna, där tempot och stämningen skruvas upp av danslåtar som sitter i ryggmärgen på generationer.

Låtarna har förstås också flygtema, mest markant i början av föreställningen, där också gamyllåten ”Leaving on a jetplane” framförs till gitarr av Albin Fredenberg, i en liksom nytvättad form, man blir gripen av den.

Många andra låtar har en allvarlig ton, det är showens svar på världsläget. Och framförandet får pondus av många röster, som i Enyas ”Only time” (med Jenna Cederdahl som solist). Tätare än originalet, tycker jag.

Mot föreställningens slut djupnar känslan i låtarna, något som förstärks av koreografierna (av Emilia Lindström och Jenni Rasikannas), som inte är några avgränsade nummer utan organiska delar av det totala framförandet.

De enskilda dansarna tar del som de personligheter de är, nån tar frejdigt ut svängarna, en annan har en karisma som syns i blicken, publiken ser dem alla. Att alla är sig själva är en riktig och underbar tolkning av kollektivet. Just för att alla inte är lika ger det energi och glädje.

Coldplaylåten ”A sky full of stars” (solist Emma Eklund) blir också en visuell fullträff och inleder slutspurtens intensitet som fortsätter med Jenni Vartiainens ”En haluu kuolla tänä yönä” och Eagle EyeCherrys ”Rising sun”, där man låter sig svepas med av de många rösterna.

Bandet är på topp – i scenbilden och musikaliskt – det leds av Oliver Tschernij. Gitarristen Gabriel Björqvist kliver ner i ett bejublat solo. Och alla solister förtjänar de bravorop de river ner, nämnas kan ytterligare Soraya Kraufvelins tolkning av flyglåtarnas evergreen ”Volare”.

Men ”Flight 10” är en historia och en upplevelse som är gemensam. Det är det som gör den glad.

Show Star. Flight 10