Teater: Evangelium enligt Lasarus

Evangelium enligt Lasarus

Manus: Sofia Molin och Ishmael Falke

Regi: Ishmael Falke

Ljuddesign: Niklas Nybom

Ljusdesign: Irene Lehtonen

Dockkonstruktion: Ishmael Falke och Sandrina Lindgren

På scenen: Sandrina Lindgren, Sofia Molin

Gästspel på Åbo Svenska Teaters studioscen 8.9 och 15.9

Den som följt med den tvåspråkiga teatergruppen Grus Grus minns deras uppsättning från i fjol, ”Hamlet” som dramalaboration om makt (något pjäsen ju från början är!) med egna utvikningar, snabba infall eller pratsamt tröskande. Spelplatsen, Åbo slott, var genialt vald, gav föreställningen pondus redan i biljettkön. Den nya föreställningen, ”Evangeliet enligt Lasarus” tangerar ett minst lika stort ämne.

Historien om Lasarus som Jesus uppväckte från det döda och hans systrar Marta och Maria finns i Johannesevangeliet. Där berättas om underverk Jesus gör och han får själv tala ganska mycket. Grus Grus har använt episoden som en ingång till en gestaltning av våra obearbetade känslor inför döden. Men Jesus ser vi inte på scenen.

”Evangelium enligt Lasarus” studerar dödens plats i vår tid. En ganska stor bit att hantera, kan man tycka, men manus och skådespelare närmar sig det hela konkret, själva texten med en ”tänk om”- utgångspunkt, skådespelarna med sina kroppar. Det sista är ju självklart, men det poängteras av klädombyten inför publik, koreografiska rörelser, att man ibland lyfter och bär varandra.

Föreställningen startar med att Sofia Molin (Marta) och Sandrina Lindgren (Maria) kommer in på scenen och börjar bygga upp spelplatsen medan de presenterar sig och förutsättningarna för dramat. Det tar en stund innan de placerat ut möblerna och bytt om, så de hinner repetera introduktionen flera gånger. Det är intensivt och effektivt, och frasen som harangerna slutar i äter sig in: ”Men han kom inte.”

Han som inte kommer är Jesus, deras nära vän, som de tror kunde ha hjälpt dem när Lasarus blev sjuk. Nu är allt för sent. Efter den strama inledningen närmar sig allt ett upplösningstillstånd. Brodern död, vad ska man ta sig till?

Berättelsen sugs bryskt in i vår tid, döden är något som passar väldigt illa i konsumtionsideologin. Den gör livet till en defekt produkt. Då måste man ju agera. Marta och Maria är till en början inte helt ense om hur de ska göra, de har ju vitt skilda temperament, det är etablerat i Biblens berättelse.

Marta går igenom sjukdomsberättelse och dödsattest. Och så kommer telefonen som installerats i inledningen i bruk: man måste ringa högsta instans. Och den om slagit numret till Jesus eller Gud får sitta i telefonkö. Det är den bild verkar plausibel i vår tid, infantil och fyrkantig. Telefonsekvenserna är underhållande, men också oroande i sin trögflytande ironi.

Till slut öppnas kistan, systrarna närmar sig Lasarus som om han var levande, eller kunde bli det. Makabert eller hoppfullt? Bägge delarna, kanske. Publiken får också rätt länge sväva i okunnighet om det är en docka eller en skådespelare av kött och blod man har att göra med.

Situationen kan tyckas grovt tillyxad, men poängen blir klar: döden är konkret och bökig, samtidigt något vi aldrig kan komma undan. Den sitter illa i den moderna människans uppfattning om livet. Samtidigt: om Lasarus uppväcktes från det döda, var det någon som frågade honom om han ville?

Var Lasarus den först beskrivna zombien? Det skulle vara en ny aspekt i berättelsen. Den populärkulturella bilden kan fånga dem som har en stor del av sina referenser i den kulturen. Det blir en ny ram när vi talar om döden, tillsammans med det naturvetenskapliga synsätt vi fostrats i. I en hisnande sekvens får vi höra detaljer ur den kroppsliga förruttnelsens stadier.

Föreställningens mer subtila plan (liksom de mer handfasta: ordna med det materiella, bära kistan) är ordlösa. Dit räknar jag Martas och Marias kroppsspråk, eller den stund när Lasarus går över scenen, återuppstånden och odöd, och de korsar varandras vägar utan att se varandra. Då har man fjärmat sig långt från ursprungsberättelsen, men fingrat på en fråga som är allestädes närvarande.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi