Teater: De langerhanska öarna av Susanne Ringell

De langerhanska öarna

av Susanne Ringell

Regi: Ulrika Bengts

Scenografi: Katrin Brännström, Atsuko Hamanaka

Kostym: Linn Wara

Musik: Peter Hägerstrand

Ljus: Mari Agge

I rollerna: Stina Ekblad och Ylva Ekblad

Gästspel på Åbo Svenska Teater 11.10.

Susanne Ringell, mest känd som dramatiker och författare till en egenartad prosa som alltid har en fot i poesin, är själv skådespelare till utbildningen. Det bidrar säkert till att kroppen och dess uttryckspotential alltid är avgörande i hennes texter, oberoende av genre.

”De langerhanska öarna”, som skrev redan för sex år sedan direkt för Stina och Ylva Ekblad, tar detta till en ny nivå. Titeln syftar på de celler i bokspottkörteln som producerar de livsviktiga hormoner som reglerar blodsockernivån.

Den ena av personerna i pjäsen, Tina, är läkare och specialiserad på detta, den andra, Sylvia, är hemmafru och ospecialiserad. Men olikheterna sitter bara på ytan. Eller ... nej! De måste sitta nån annanstans, för på ytan ser pjäspersonerna så lika ut att man ibland får titta riktigt noga för att se vem som är vem.

De har klätt ut sig. Till papegojor, står det texten, men man tar Susanne Ringell bokstavligt bara på egen risk. Der visuella leker med tidigare århundradens kvinnoutstyrsel, barockperuker och slarvigt draperat krinolinstål. Det är ett genidrag som bråkar med rollspel och kostymdrama.

De bökiga kjolstativen är mångtydiga, de kan ses som hämmande bojor, men också uppfattas som ett stöd för den löst sammanfogade texten som är både tillåtande och krävande. Mindre erfarna scenkonstnärer kunde göra allt till pannkaka.

Men systrarna Ekblad kan ta sig igen om texten som värsta rallychaufförerna, de som vågar låta fordonet lämna markkontakten och får det ner på vägen igen utan att minska på farten.

Man kan också se föreställningen som en hyllning till skådespelarkonsten, som inte bara handlar om att berätta en historia med början och slut och se till att publiken är hyfsat underhållen, utan om ett förverkligande av en text med kropp och röst som verktyg.

Ylva och Stina Ekblads träffsäkerhet och närvaro är heltäckande. I en av scenerna bökar de fram något att fäktas med, utför en koreografisk ordlös scen och vecklar upp sina vapen synkroniserat, exakt på bråkdelen av sen sekund.

I en annan scen hittar man badmintonracketar, Sylvia slår bollen, Tina möter ointresserat sittande, gitter inte träffa. Som åskådare tycker jag att jag också inbjuds att identifiera mig med badmintonbollen som slås hit och dit – jag är med på det och det görs med glimten i ögat.

”Vi har ju rummet. Och tiden. Och varandra”, sägs i pjäsen, men var den utspelar sig förblir inte helt klart. I ett hotellrum någonstans, något obekant och hotfullt finns därutanför. Men mest ser jag föreställningen som en orientering i relationer: till en närstående med alla spänningar det innebär, till minnet med dess bedräglighet, till kroppen med dess ofrånkomlighet och ofullkomlighet. Men ingenting är entydigt.

Pjäsen leker också med teatertraditionen. Tjechov nämns. Det antyds att det finns en tredje syster. ”Men alla kan inte vara läkare”, sägs det, vilken av systrarna var det som sa det har jag glömt. Och här finns en väntan – en tydlig grimas till Godot, tycker jag, minns plötsligt några gravitetiskt tunga uppsättningar jag sett.

Det tycks vara Tinas man de väntar på, men sa hon inte att hon ätit upp honom? Att referera ”De langerhanska öarna” försätter en i ögonvittnets svajiga position. Det är ett av föreställningens syften, känner man, och en belägenhet av existentiell art.

Något som underlättar på färden är den välartikulerade replikeringen – eftersom man aldrig kan tippa vad som kommer att sägas härnäst får man vara alert och spetsa öronen. Finsk textning finns, men den förmår inte leda en lika smidigt. Det mångtydiga, som tycks dra med sig godtyckligt bråte, ögonblickets infall, men också lysande skatter, lever sitt liv i talet.

”De langerhanska öarna” är ett levande scenkonstverk där alla delar bidrar till kompositionen: Katrin Brännströms och Atsuko Hamanakas sparsmakat gåtfulla scenografi, där bilden av det stängda rummet i bakgrunden stannar kvar och mal i ens minne, Peter Hägerstrands musik som bidrar till stämning och rytm utan att överrösta skådespelarna. Ulrika Bengts regi känns genomlevt avvägd – kanske avslappnad är rätt ord.

Åskådarna hann knappt ut ur salongen innan man hörde sägas att det vore fint att få läsa texten, för att förankra sin upplevelse. Föreställningens själva essens är för all del lättheten, det föränderliga och flyktiga, men manuskriptets poetiska kvaliteter skulle alla gånger hålla för en publicering.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi