Teater: Daniel Hjort av Josef Julius Wecksell

Daniel Hjort

av Josef Julius Wecksell

Bearbetning, regi, scenografi, musikdramaturgi: Erik Söderblom

Dekormålning: Markku Kunnari

Projiceringar: Jouni Haavisto

Dräkter: Ellinor Hellström

Frisyr- och sminkdesign: Petriina Suomela

Ljusdesign: Antti Niitemaa

Ljud: Olli-Pekka Lepovuori

I rollerna: Peter Ahlqvist, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Jerry Wahlforss, Monica Nyman, Bror Österlund, Joona Rytkönen

Premiär på Åbo svenska teaters studioscen 11.11

Det är mer än fyrtio år sedan ”Daniel Hjort” spelats på ÅST. Den ses för det mesta som det svenska Finlands enda dramaklassiker. Spelade man mer inhemskt behövde man kanske inte tänka så. Men nu blir förväntningarna stora när den äntligen sätts upp igen.

”Daniel Hjort” är kusin med ”Hamlet”: i centrum står en kille, uppvuxen nära makten, som blir sviken och förd bakom ljuset. Han satsar allt för att vrida allting rätt igen – det går så fel.

Hamlet spelade galen, Daniel Hjort har ett genuint eget mörker, och i Erik Söderbloms regi på ÅST låter man huvudrollen växa ihop med författaren, med Wecksells tragiska öde som mentalpatient i årtionden fram till sin död.

Det motsätter man sig inte, det är ett spår som inom föreställningen förvaltas väl. I slutscenen är alla avklädda in på underkläderna – som Hjort hela tiden konsekvent har uppträtt i. Alla förvandlas till interner i det dårhus som världen är. Den tolkningen är väl plausibel, och den lågmäldhet som lägger sig över slutscenen hör till föreställningens mest laddade ögonblick.

Regissören har strukit rejält i ursprungstexten, på gott och ont. Slutscenerna hos Wecksell är långdragna, till och med klumpiga om man jämför med resten av pjäsen, som är vass och rörlig och spännande. En hel del blankvers är också omformad, det är ok. Men det djärva klippandet gör också att många roller blir naggade i kanten, till och med bara markerade.

Men att rollerna glider in i varandra och att det tydligt syns att en skådespelare återkommer som olika gestalter går man gärna med på. Så blir det Bror Österlund som får säga de tunga sista orden om hur mycket som måste offras för att ”världen skall skuffas fram en tumsbredd på sin väg”.

Den repliken är i texten förbehållen biskopen, som har en komisk entré i pjäsens början. Men nu får den uttalas i kölvattnet av Hjorts hämndlystna mor Katri. När rolldräkterna är borta kan man inte längre spika vem som säger vad.

Sådana grepp gillar jag, liksom den fysiska uppsättningen, som regissören själv planerat: mobila, mäktiga slottsväggar, som förs runt av skådepelarna när förändring av rummet behövs. Det är labyrintiskt, överväldigande. Och känslan av att inte riktigt ha koll förstärks av de skickligt åstadkomna liveprojektionerna.

Daniel Hjort kan ibland ses i många upplagor med hjälp av filmprojektioner, ett ganska vanligt grepp i dagens teater. Ibland är det tråkig teknisk rutin, så inte här! I stället pekar det (också) på vår relation till historien. Vi ser oundvikligen det som skett som en projektion, människorna från andra epoker kan vi bara föreställa oss.

Daniel Hjort på ÅST är Peter Ahlqvist, han är kroppsligt plastisk och öppen och ångestfull. Dräktvalet har redan gjort honom särskild, det samlar upp ytterligare betydelser under pjäsens gång. Alla har fått sminkade röda kinder, inte riktigt åt clownhållet, mer som kolorerad plansch från förr.

Daniela Franzell dubblerar som Ebba Stenbock och Sigrid Stålarm. Hon har en stor auktoritet i de tragiska rollerna. Som den alltmer desperata änkan försöker hon hålla trådarna i sin hand, som Sigrid, en Ofeliagestalt, vet hon från början att hon inget inflytande har.

Klas Flemings söner, Johan Fleming och Olof Klasson, lider kanske mest av att ha fått rollerna hårt trimmade. Dock har Amanda Nyman och Jerry Wahlforss karisma nog att ge scenpersonerna volym. Men man missade chansen att bygga ut känslorna mellan bröderna – till den skaran hör ju också Daniel, adoptivsonen.

I dag måste man kanske utgå ifrån att pjäsens historiska bakgrund inte är känd. Föreställningen börjar också med en introduktion, där alla presenterar sig, även Arvid Stålarm, överbefälhavare, som senare gestaltas på ett väl jordat sätt av Monica Nyman, och hertig Karl, Joona Rytkönen, fångad inuti en skramlande rustning.

Det sista är lite synd, för det är ju hertigen som förkroppsligar den slutliga övermakten, högst närvarade och inte komisk alls, när Hjort förrått Åbo slott och allt är oåterkalleligt. Och det är han som i texten säger det minnesvärda och kallt konstaterande över Hjorts kropp: ett trappsteg blev du för makten, sen föll du isär. Historiedramats röda trådar vore också värda att se lite tydligare.

Dagens publik, den unga, som man vill dra till sig med den här pjäsen, är kanske rädd för allt högtravande och eventuellt belärande. Det kan ibland vara rätt inställning, men det högspända och storslagna – som Wecksells texter har – är inte riktigt samma som högtravande. Det funkar i stället kärlvidgande, responsen inom oss strömmar friare.

Och något att grubbla över är också den slängiga underrubriken ”Civaren som blev terrorist”. Världsdramatiken tål ganska mycket anakronismer, men då behövs en viss precision. Att radikaliseringen är en känsloprocess – som går fort! – är ett av spåren i beskrivningen av Hjort på ÅST, men benämningarna får annars inget fäste.

Varför har jag många petiga invändningar? För att jag ändå är ganska såld på helheten, på det som skapas i känslorna som skyfflas mellan personerna, den personliga förvirringen, svårigheten att förhålla sig till ett sönderfallande nu, alla krossade drömmar.

När så många skådespelare som möjligt är samlade kring Hjort, som Ahlqvist ibland liksom gör till en känsla mer än till en person, börjar det glöda. Och efteråt tänker man mest på bröderna, tre stycken, av olika mödrar, ändå bröder. Så tappra, så förlorade. Det är en smärta som känns igen i vår tid.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi