Taru Narvanmaa blev uppsagd – men känner ingen skam

Beskedet kom oväntat.

Det var den 5 maj, för ett knappt år sedan.

Taru Narvanmaa fick sparken.Efter 11 år hos Aktia, varav de senaste som bolagets vice vd och medlem i ledningsgruppen.

För många skulle det vara ett hårt fall från hög höjd.

Men Taru Narvanmaa ler: Jag har inget att skämmas över. Jag vet att jag gjorde mitt bästa, och mer kunde jag inte göra.

Men det är klart att det känns då man förlorar sitt jobb.

Även om man har Taru Narvanmaas goda humör och driftighet.

Processen under året som har gått sedan uppsägningen har kretsat kring bokstaven ”H” – begynnelsebokstaven i några ord som kännetecknat växlingarna i sinnestillståndet.

Först ”förvåning” (hämmästys), sedan ”oro” (huolestuminen) , ”besvikelse” (harmistus), så småningom ”lättnad” (helpotus) och ”drömmar” (haaveilu).

Ordet ”skam” (”häpeä”) saknas.

Tarus man Jouko bidrog med det som var tänkt att bli en boktitel: ”Hitto – Hurraa!” (ungefär ”Sjutton också – Hurra!”)

Boken om året som gått är skriven och sparad i datorns minne. Men den ska inte publiceras, åtminstone inte ännu.

– Det blev för personligt. För mycket handlade om mina egna erfarenheter och känslor, säger Taru.

En chef i ett börsbolag har med stor sannolikhet varit tvungen att säga upp anställda. Taru ville skriva om hur det kändes då man själv blev föremål för en uppsägning.

– Jag har öppet talat om de här sakerna. Det har lett till att bekanta och halvbekanta tagit kontakt, och jag diskuterade med flera för att få material till boken.

Vilket är ditt förhållande till Aktia idag?

– Jag är nöjd kund och aktieägare. Nyligen deltog jag i bolagsstämman. Jag har god kontakt till många vänner som jobbar kvar inom bolaget.

Viljan att arbeta har aldrig saknats i Taru Narvanmaas liv.

På 1980-talet då Taru följde sin pojkvän, numera make Jouko som skulle spela proffshockey i Örnsköldsvik skrevs det in i hans kontrakt att klubben ska se till att flickvännen får ett arbete.

– Det lär ha varit första gången ett sådant krav ställdes. Tidigare proffs hade haft krav på lön eller lägenhet, men jag sa till Jouko att jag inte följer med om jag inte får jobba.

Taru hade nyss fått sin ekonomie magisters-examen från Hanken vid Åbo Akademi.

I Örnsköldsvik fick hon jobb på bolaget Mo och Domsjö (som 1988 blev koncernen MoDo).

En stor fördel var att hon talade flytande svenska.

Intresset för svenska språket har rötter i släktens historia. Tarus mor och hennes tre bröder sändes som krigsbarn till Sverige och den äldsta av Tarus morbröder flyttade till Sverige som vuxen.

Kontakten till det svenska var självklar.

– Jag lärde mig tycka om Sverige.

Till Hanken kom hon med laudaturpapper från studentprovet i svenska. De två åren i Ö-vik gav gott om praktisk övning och i arbetslivet – särskilt under de 10 åren hos Aktia – har svenskan varit till stor nytta.

– Finlandssvensk är jag inte men svenskan står mig nära, säger Taru.

Dottern Nette föddes i Sverige men då familjen återvände till Åbo var dörren stängd till dagis på svenska. Regeln gäller än idag: Minst en förälder ska ha svenska som modersmål för att ett barn ska få välja dagis eller skola på svenska.

– Min dotter har grälat på mig efteråt och sagt att ”Den gången borde du ha ljugit, mamma!”

Familjen Narvanmaa är ett av exemplen på de finskspråkiga familjer som kunde ha betjänats av tvåspråkiga lösningar inom skola och dagis.

– Man måste öppna mera för sådant. Finlandssvenskarna kommer ju att dö ut annars, säger Taru.

Hon kallar sin familj pro-svensk. Att titta på svensk tv och läsa svenska tidningar har alltid varit naturligt hos Narvanmaas.

Pro-svenskheten syns också i de styrelseuppdrag som Taru Narvanmaa numera ägnar sig åt på heltid.

Hon kallar sig styrelseproffs och antalet åtaganden växer.

År 2016 blev hon invald i Åbo Akademis styrelse och i år har hon valts till vice ordförande. Hon är medlem i förvaltningsrådet för stiftelsen Eschnerska frilasarettet och för Veritas pensionsbolag.

Som tidigare vd för livbolaget och som Åbopatriot tycker Narvanmaa att det var synd att planerna på ett nybygge intill Idrottsparken gick om intet.

– Det är viktigt att företag vill satsa i Åbo centrum. De borde ges möjlighet att hållas kvar här, och inte rymma till kranskommunerna eller ännu värre: Till Helsingfors.

Uppdraget i ÅA-styrelsen ger intressanta utblickar utanför finans- och företagsvärlden.

– Att anpassa kostnaderna enligt intäkterna är en sanning som gäller i alla organisationer. Inom Åbo Akademi är en av satsningarna just nu att öka söktrycket till akademin. Utan studenter, ingen akademi. Det är där vi måste växa.

Narvanmaas nyaste uppdrag är en styrelsepost i börsbolaget Efore Oyj. Det finskägda bolaget verkar inom kraftelektronik.

– Min son frågade mig häpet: Mamma, vad vet du om det? Ingenting, sade jag, men det vet styrelsens diplomingenjörer. Jag bidrar med annat.

Ett kärt uppdrag är posten som styrelseordförande i familjeföretaget, trädgårdsgrossisten Helle Oy, som grundades av Tarus pappa för 30 år sedan. Maken Jouko är numera bolagets vd.

Men titlar och positioner väger lätt då det oväntade sker.

Sista semesterdagen sommaren 2014 går Taru på gym efter att ha tillbringat hela förmiddagen i solgasset. Mitt under magmuskelövningarna slår en hård huvudvärk till – ”det är solsting” tänker Taru.

Hemma möttes hon – lyckligtvis – av maken. Taru kräktes, tog en Burana och somnade. Men maken kände sin hustrus vanor så väl att han ringde en bekant läkare: Hon har aldrig huvudvärk och sover aldrig på dagarna, borde hon gå till läkare?

”Ni ska åka direkt till ÅUCS” var svaret.

Följande morgon låg Taru på operationsbordet. Magnetröntgen hade visat på en hjärnblödning.

Operationen lyckades men Taru drabbades av nedsatt fysisk funktionsförmåga.

Veckor av rehabilitering följde. Taru tvingades lära sig att gå på nytt.

Däremot förlorade hon varken minnet eller talförmågan.

– Jag låg i en stor sal efter operationen och endast gardiner skilde patientsängarna åt. En äldre svenskspråkig kvinna från skärgården hämtades till sängen bredvid min och jag kunde höra hur svår kommunikationen mellan henne och sjuksköterskan var, så jag hojtade bakom min gardin att jag kan hjälpa med att översätta och fick göra det. Klockan fem följande morgon vaknade jag av att en sköterska på andra sidan gardinen frågade ”Är tolken vaken?” Det behövdes hjälp med att översätta ”alusastia”. Potta! sa jag.

Det har gått fyra år sedan hjärnblödningen men än i dag kan den forna gymnasten Taru inte gå normalt. Men hon tar sig envist fram, både till fots och i bil.

Hur kan du vara vid så gott mod trots motgångarna som drabbat dig under de senaste åren?

– Jag har alltid haft en positiv livssyn. Jag är lyckligt lottad med en fin familj och goda vänner. Jag tycker om allt som är vackert och jag njuter av livet. Man ska se det som är vackert.

Det finns inga prognoser på huruvida eller när Taru kan gå som vanligt igen. I övrigt är hon fullt frisk.

Men några operativa arbetsuppgifter tänker hon inte ta på sig längre. Att varje måndag morgon sätta sig i bilen och köra till en arbetsvecka i Helsingfors känns avlägset.

Styrelsearbete passar henne utmärkt.

Dessutom agerar hon, via finlandssvenska kvinnonätverket Diamantens program, mentor åt två unga kvinnor mitt i karriären.

Vad är ditt främsta råd till kvinnor i som vill avancera i yrkeslivet?

– Att våga ta ansvar. Alltför ofta möter jag kvinnor som inte vågar söka ett jobb för att de inte uppfyller alla kriterier i platsannonsen. En man söker jobbet för att han uppfyller ett av kriterierna.

Taru Narvanmaa