Tankar om att stiga tillbaka in i den akademiska världen efter en lång paus

En leende kvinna.
Publicerad:

Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.

Vid årsskiftet blir det fyra år sedan jag steg tillbaka in i den akademiska världen, efter tretton år som studerande och lärare inom sång och musik.

Jag tänker ofta tillbaka på mina upplevelser som studerande och doktorand kring millennieskiftet och varseblir både förändringar i mig själv och i den akademiska omgivningen.

I slutet av 1990-talet erbjöd genusvetenskapen en intellektuell stimulans av oanade mått. Vi läste Donna Haraway, Judith Butler, bell hooks – tänkare som ifrågasatte självklarheter om genus, heterosexualitet och kunskapens objektivitet och som synliggjorde hur rasism genomsyrar samhällen.

Studietiden markerades av den intellektuella konflikten mellan den feministiska och postmoderna kritiken och historievetenskapens mer traditionsbundna vetenskapssyn. Ofta utspelades bataljerna i seminarierum.

Sexualitetens historia (1976) av Michel Foucault hade rubbat historieskrivingen i grunden och motreaktionerna kunde vara både våldsamma och personliga.

I 2020-talets akademia är genusanalys legio, allmänheten är bekant med intersektionell feminism och många har en medvetenhet om genusmångfald.

Frågor om rasism och kolonialism kan ännu upplevas provocerande, men även historieskrivningen kännetecknas av en större pluralism.

Däremot verkar de största kamperna handlar om resurser och tid. Med nästan ingen administrativ personal kvar sätts stora krav på den undervisande och forskande personalen.

Med femton år av sångundervisning i ryggen har försökt formulera vad jag idag försöker hämta in i mitt forskningsarbete:

1. Det är enklare att söndra än att bygga upp

Ett ständigt ifrågasättande och en för stor självmedvetenhet kan ha en förlamande verkan. I slutet av 1990-talet var sarkasm och ironi vanliga, inte bara i populärkulturen, utan även i seminarierum. Man kan nå en viss trovärdighet som lärare eller forskare om man alltid är ”kritisk”, men efter att ha mött tiotals sångelever kan jag se, att det är så mycket mer fruktbart att fokusera på det som fungerar, att bygga upp och stöda.

2. Det är viktigare att lyssna än att tala

Jag njuter av att debattera, men upplever det viktigt att träna på att lyssna. Det är bara genom medvetna pedagogiska handlingar som studiermiljöer blir trygga. Kollegerna Tuija Saresma och Leena-Maija Rossi skrev nyligen i den feministiska tidskriften Tulva att ett tryggt utrymme bjuder alla till att delta i lärande och kunskapsskapande: ”Ingens åsikter tystas ned och meningsskiljaktigheter behöver inte döljas.” Ett öppet och respektfullt lyssnande lämnar utrymme för nyskapande och pluralism.

3. Var nyfiken!

Jag har märkt att det är så mycket roligare att läsa med tanken: ”Vad kan jag lära mig?” än ”Vad är det som är fel?” Nyfikenhet kan dessutom vara ett skydd mot det som Eve Kosofsky Sedgwick har kallat för paranoid läsning: man tror sig veta på förhand vad någon skrivit, snarare än att vara öppen för att förstå skribentens avsikter.

4. Skydda ditt arbete

I den akademiska världen är seminarium, referentgranskning och disputation garanter för att arbetet är vetenskapligt trovärdigt. Men mitt konstnärliga arbete har lärt mig att det är viktigt att respektera sin process. I en känslig fas är det bättre att skydda sin arbetsro och bara dela med sig av sina tankar och halvfärdiga alster till de läsare man litar på.

5. Ta ansvar för dig själv

Känslor och fysiska känningar är viktiga som signaler. Frustration, ångest, skam eller avundsjuka är ofta obekväma påminnelser om att intellektuellt och kreativt arbete kan vara belastande. Därför är det viktigt att avsätta tid och energi på att lyssna inåt. Det är lika viktigt att skapa utrymme för lek och glädje och att uppleva det njutbara i fruktbart samarbete och kollegial samhörighet.

Sist, men inte minst:

6. Lämna utrymme för vila och hela dig i ditt liv. Du behöver inte tänka på din forskning 24 timmar i dygnet, tvärtom.

Här kan du läsa fler kolumner av Marika Kivinen.

Sångare och doktorand i historia vid Åbo Akademi. Forskningsledare för projektet Untold Stories (Konestiftelsen 2021–2024).
Publicerad: