Tankar och funderingar i början av augusti

Augusti är en månad som är sommarsemestermånad i många delar av Europa, men hos oss är det den månaden då en stor del av finländare som är i arbetslivet kommer tillbaka till jobbet och barnen börjar sitt skolår.

Min kollega tycker att, eftersom sommarlovet är över är det höst nu. Jag å andra sidan vägrar tycka att det är höst nu, utan enar mig med Tiedetäti som konstaterade på Instragrams Threads att sommarmånaderna är juni, juli och augusti! Punkt slut, eller egentligen skrev Tiedetäti att detta är Guds sanning, vilket fick mig att le.

En annan sanning är väl ändå att nu när augusti har börjat, så börjar de flesta av oss tänka på hösten.

Skolbarn börjar tänka på vad de vill ha till skolan och på många arbetsplatser förbereder vi oss för början av september eller början av skolåret.

För oss studentpräster innebär augustimånaden tutorutbildningar, Study in Turku -mässan, Welcome Fair för internationella studeranden och olika gruppträffar med tanke på att stöda gruppsammanhållning av nya studerande.

Den här veckan kommer också den härliga ungdomen, som bor hos oss att börja gymnasiet.

Om du har barn i ditt liv som börjar en ny skola, ny klass eller ett nytt jobb den här veckan tror jag att du och jag har likadana känslor.

Stolthet över allt som de är, oro över hur allt ordnar sig, rädsla för att någonting går fel och speciellt med de yngsta oro också över att vi kanske inte klarar oss utan att gråta den första skoldagen.

När det gäller det sistnämnda vet jag att det kommer att ske – igen – fast barnet mitt är 16.

Att jag valde att skriva om allt det här beror på det att vårt Campuskapell befinner sig bredvid Studenthus C.

På torsdagen då augusti började, fanns det flera föräldrar med sina unga vuxna på studenthusens parkeringsplats med alla sådana saker som man har då man flyttar hemifrån.

Jag såg lite förvirring i alla deras ögon, men speciellt när det gäller de unga såg de även ut som färdiga och glada att ta detta steg.

För oss som stannar kvar är det oftast svårare. Det är inte lätt att lita på det att våra barn klarar sig utan oss och inte heller är det lätt att veta att de kommer att göra misstag och att vi inte kommer att kunna fixa saker för dem.

Vi kan bara lita på det att de vet att de är älskade och att vi alltid kommer att ta dem emot med öppna armar.

Att säga hejdå kan vara världens svåraste sak, men ändå hör det till livet och är en värdefull gåva som vi ger dem.