Tankar i Auschwitz – ”Okunskap om det förflutna är erkänt farligt”

Just nu är jag på hemväg från Auschwitz med en busslast gymnasister från Ekenäs.

Det har gått ett kvartssekel sedan jag för första gången tillsammans med Tölö gymnasiets rektor Tom Gullberg och en elevgrupp styrde kosan mot de krigstida nazityska lägren.

Den resan arrangerades av en norsk stiftelse, och vi hade med oss ett tidsvittne, en norsk motståndsman som tillbringat krigsåren som fånge i Sachsenhausen.

Auschwitz är en svår plats att besöka – och ta in.

Förintelseläger är något annat än koncentrationsläger.

För mig var det först på tredje eller fjärde besöket som jag på något sätt upplevde mig ha insett vad det verkligen handlade om. Därefter dröjde det många år – och krävde flera besök – innan jag kunde förmå mig att behandla ämnet på lektioner djupare än det sedvanliga ytskrapet.

I Auschwitz föser guiderna idag i raskt tempo grupper av headset-försedda ungdomar mellan de österrikiskbyggda kasernerna.

I närliggande Auschwitz-Birkenau, stort som 175 fotbollsplaner, ges lite mer utrymme för eftertanke. Där är det lättare att inse omfattningen av Förintelsen.

Våra första resor hit kom sig av det svenska statliga projektet Levande historia, initierat av statsminister Göran Persson, sedan en undersökning visat att en stor del av ungdomen varken hade hört om Förintelsen eller trodde att den inträffat.

Okunskap om det förflutna är erkänt farligt.

Den som inte känner sin historia kan vara tvungen att uppleva den på nytt, är en klyscha men tål att upprepas ofta.

Detta gäller inte bara folkmord utomlands utan också hemma hos oss, vare sig det handlar om samhällssplittring eller vårt lands geografiska realiteter.

Samtidigt slås man av historiens mångdimensionerade användning.

Auschwitz är av självklar existentiell betydelse för de israeliska skolklasser, som så här på våren kommer hit.

För dem är platsen en påminnelse om och motivering till varför staten Israel finns till.

Samtidigt har européernas kollektiva skam gjort Auschwitz till ett trumfkort i den politiska diskussionen om Israels agerande, som ofta dras fram som ett försvar för vilka som helst brott mot folkrätten som staten Israel gör sig skyldig till.

Auschwitz är Europas moraliskt ömma punkt.

Förra gången jag besökte Auschwitz hade den polska regeringen satt upp stora informationsskyltar om hur polacker räddat sina judar.

Det var så viktigt att rentvå sina händer att regeringen gjort det till ett lagbrott att påstå att polacker hade någon del i Förintelsen.

Ändå är den polska antisemitismen väldokumenterad, men den aspekten tycks bli ett exempel på det som numera kallas icke-bruk av historia.

Regeringen i Polen har nu bytts ut. Skyltarna är borta.

I tidningen läser jag hur representanter för den franska extremhögern, känd för sin antisemitism, i dagarna inbjudits till konferenser om ämnet i Jerusalem.

Det kunde vara ett lovande tecken, om inte denna nya, otippade och oheliga allians mellan den styrande högern i Israel och rasisterna i Europa så uppenbart är riktad mot den gemensamma fienden – palestinierna. Och muslimska invandrare blir Europas nya judar.

När vi som unga lärare inledde våra resor hitåt, drevs vi av något slags idealistiska tankar om att kunna bidra till frisinne och ökad tolerans mot andra människor.

Samma idealism fick mig att efter Sovjets fall på 1990–talet ta elever till S:t Petersburg och bo i privatfamiljer i stadens utkanter, i ett försök att etablera normala kontakter med grannarna.

Att finländare och ryssar skulle lära sig umgås och förstå varandra, en öppnare inställning till ”de andra”.

Men med tanke på de politiska trenderna idag undrar jag, medan bussen rullar hemåt mot Krakow, om vårt arbete trots allt har varit förgäves.

Narcisserna som vi idag lade ner vid järnvägsrälsens slut vid gaskamrarna som avslutning på besöket i Birkenau påminde mig om våra gamla motiv.

Men med tanke på de politiska trenderna idag undrar jag, medan bussen rullar hemåt mot Krakow, om vårt arbete trots allt har varit förgäves.

Här kan du läsa fler kolumner av Sture Lindholm.