Tacka nedbrytarna för näring, mylla och ett livsavgörande lager av odlingsjord

Naturen har visat sig från sin vackraste sida med ett gyllene regn av löv som dalar ner över oss. Det är fantastiskt att bo i en region med en blandning av färgglada lövträd, gröna granar, gulbruna tallstammar och röda nypon. Färgprakten slår nästan Lappland.

Ännu ligger löven som en grann matta under våra fötter på skogspromenaden. Snart förlorar mattan sin lyster och det som återstår är bruna, trötta bitar av löv mellan vissnade stjälkar, kvistar och sönderfallna svampar. Det är det här lagret på marken som kallas förna. Förnan är nedbrytarnas paradis och tack vare nedbrytningen försvinner löven sakta och blir till ny jord.

Det är svårt att ens i sin fantasi tänka sig hurdan vår värld skulle vara utan nedbrytning. Skulle vi ha fallna löv på marken i ett lager tjockt som en inlandsis? Skulle vi kratta ihop döda löv och kvistar till enorma högar på eviga soptippar? Hur skulle växterna få ny jord att slå rot i?

Nedbrytning klassas som en stödjande ekosystemtjänst och är tillsammans med bl.a. fotosyntes en grundläggande funktion för att resten av ekosystemtjänsterna och livet på jorden ska fungera. Små insekter, kräftdjur, mikrober och svampar fixar jobbet. Vissa djur som myror och till och med hackspettar bidrar till nedbrytningen genom att finfördela det döda materialet till små bitar. Djur som daggmaskar och gråsuggor tar sedan över och har den fascinerande förmågan att äta dött växtmaterial som i deras kroppar omvandlas till avföring i form av näringsrik jord. De viktigaste nedbrytarna är ändå de allra minsta bakterierna och övriga mikroorganismerna. En tesked jord kan innehålla miljarder av dem.

Det är intressant att rota runt lite bland de döda löven i förnan och se vem det egentligen är som sköter om nedbrytningen på just den här platsen. Här om dagen var jag ute med några förskolelever och förstaklassare. Vi använde oss av såll att sila förnan med. Ner genom sållen ramlade både renodlade nedbrytare som gråsuggor, tvestjärtar och hoppstjärtar, tillsammans med ett och annat rovdjur som klokrypare och benförsedda skalbaggslarver. Artnamnen är inte de viktigaste utan det viktiga är att märka att de livsviktiga djuren faktiskt finns. Vi hittade massor på några minuter.

Gråsuggorna hör till de roligaste nedbrytarna eftersom de är enkla att upptäcka och bli vän med. De går att med all försiktighet ta i handen utan att de skadas och de är inte fullt så kvicka på sina fjorton ben att inte våra fingrar skulle hinna ifatt dem. Dessutom är de rätt så sympatiska. Gråsuggorna bär sina ungar i en ficka på magen likt en känguru och när ungarna växer byter de skinn som en ödla. Det finns flera arter av gråsuggor och vissa kan rulla ihop sig till en boll tack vare de flexibla sköldarna som de bär som ett skal på ryggen. Gråsuggorna är växtätare och deras favoritmat sägs vara lönnlöv som blivit svartfläckiga av svampen lönntjärfläck.

När vi pulsar fram genom höstlöven får vi rikta ett stort tack till varje nedbrytare. Tack vare dem har vårt jordklot ett mycket tunt men livsavgörande lager av jord där vi kan odla vår mat. Tack vare nedbrytarna finns det näring i jorden nedbruten till precis lämpligt format för växternas rötter att ta upp. Tack vare nedbrytarna finns det fin mylla för trädens frön att gro i och sedan växa upp till nya träd med vackra, ibland lönntjärfläckade, höstlöv. Våra ögon får igen något att beundra och nedbrytarna något att hugga tänderna i.