"Ta bort ungarnas telefoner – åtminstone möjligheten att använda sociala medier"
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Sedan 2010 ser vi en stor och snabb förändring i vårt samhälle. Sociala medier och de har bevisligen haft en mycket negativ inverkan på ungas, speciellt flickors, mentala hälsa. Anomi är ett relevant, men ofta förbisett, begrepp som kan hjälpa oss förstå de problem vi har idag.
Under den första industriella revolutionen – AI och smart robotik hämtar med sig den fjärde – myntades anomi konceptet för att beskriva uppluckringen av traditionella normer som följde industrialiseringen och urbaniseringen på 1800-talet. Med begreppet beskrev den nu klassiska sociologen Durkheim förändringen från normativt starka agrarsamhällen till urbana omgivningar där normkontrollen var mindre.
Eftersom förändringen från agrar till urban var tämligen snabb tog det sin tid innan normer som definierade vad som är eftersträvansvärt och hur man bör eftersträva det utvecklades i den nya kontexten – till den grad vi har dem idag. Det ledde till en känsla av menings- och sammanhangslöshet och som en följd av detta mådde folk riktigt dåligt, menade Durkheim.
Idag är vi inför en liknande situation. För vad gör inte algoritmerna om inte utsätter oss för nya, ofta destruktiva och orealistiska, normer som skönhetsideal, livsstilar och bokstavligen destruktiva tankar och idéer – ja detta speciellt för tonårs- och yngre flickor.
Den reglering som skedde inom kompisgängen innan sociala medier slog igenom saknas hos dessa unga. I sociala medier ser de mer av det overkliga och polerade än av den ofullständiga verklighet vi lever i. Det skapar förväntningar om självet som förblir oförankrade i verkligheten och de ger inga medel för att uppnå dem.
Tvärtom. De dopaminkickar som de unga hjärnorna utsetts för försämrar koncentrationsförmågan och skapar en förväntning om snabba belöningar.
Eftersom sociala medier fångar ungdomens uppmärksamhet och begränsar deras erfarenhet av verkligheten vet de inte vad som är realistiskt för dem. De ser inte att vare sig det handlar om sport, akademiska eskapader, konst eller musik kommer man inte ifrån att framgång inte uppnås utan hårt och regelbundet arbete, med en gnutta tur och bra folk omkring sig.
Denna realism ersätts av karaktärer på olika plattformar som gör det vardagligt att dricka den dyraste champagnen och kräkas i en Gucci väska trots att verkligheten ofta är närmare Lasol, Jaffa och plastpåse. Ett sammanhang som aldrig kommer fram på skärmarna – men som skulle tona ner på de överdrivna förväntningarna om livet.
Men hur har dessa tubpersoner eller instastjärnor kommit till ett skede där de kan fota sitt lyxliv och ännu göra business på det? Jag kan gissa att det är det gamla goda receptet: ihärdighet, knegande, tur och hängivenhet – det är inte lätt att samla på sig 1 miljon regelbundna tittare.
Men är det nåt som framförs i bilderna och videorna? Sällan. Det ska ju verka lätt, spontant och hääärligt. Det skapar en diskrepans mellan vad som ät åtråvärt och vad som rimligt kan uppnås av gemene person.
De nya medierna har med andra ord utsatt generationen födda på 2000-talet i en form av anomi, ett uppluckrande av moderna normer som ersatts av ett bombardemang av orealistiska mål och en fullständig brist av sätt att uppnå dem.
Men vi kan lätt undvika detta. Ta bort ungarnas telefoner – åtminstone möjligheten att använda sociala medier.
Här kan du läsa fler kolumner av Johnny Långstedt.