Ta av dej skorna!

”Ta av dej skorna” sjöng Povel Ramel i en av sina spirituella och finurliga visor, lätt och elegant som alltid i den kännspaka rutiga kepsen vid pianot. ”Ljuvliga barfotadagar leker mänskorna med varann, dricker, skrattar och dansar till en strumplästorkester… Tänk på det när du tar skorna av härnäst. Ta av dej skorna, ta av dej skorna…” Det är en härlig uppmaning. Så gör vi när vi vill koppla av, känna frihet från allt som kräver, binder och stressar. Vi behöver barfotastunderna. De gör det lättare att orka, lättare att leva. Men det är inte bara i revyteatern som vi kan få uppmaningen att ta av skorna. Samma uppmaning kan vi få höra också i kyrkan, redan i övermorgon. I en av bibeltexterna som då läses i våra kyrkor står det ”Ta av dig dina skor” (Andra Moseboken 3:1-6). Mose var ute och vaktade får åt sin svärfar. Plötsligt fick han se en buske som brann utan att brinna ner. Han blev förstås nyfiken och gick mot busken för att undersöka det märkliga fenomenet. Då fick han höra Guds röst ur busken: ”Kom inte närmare! Ta av dig dina skor, du står på helig mark.” Du står på helig mark. Ta av dej skorna! Uppmaningen som Mose fick är aktuell ännu idag, aktuell och nödvändig. Den är aktuell och nödvändig i både kyrka och samhälle, i arbetsliv och politik. Inom vår kyrkor får vi dessa år se till att vi inte tappar bort känslan för Guds helighet. Sanctus-hymnens ”Helig, helig, helig är Herren Sebaot…”, som vi sjunger inför nattvarden, blir nu alltför lätt ”Trevlig, trevlig, trevlig är Herren Sebaot”. Men heligheten är nu hotad också ute i vår värld. Helig betyder okränkbar. Sällan har sanningens och rättens okränkbarhet, helighet, varit så hotad inom kultur, samhälle och politik som idag. Där ultraindividualismen odlas och frodas privatiseras också sanningen och rätten. ”Min sanning” är nu inne. Det är visserligen viktigt att jag som individ eftersträvar äkthet och personlig integritet, trohet mot mig själv, mina värden, min sanning. Det är också viktigt att åsidosatta individer och grupper får göra sin röst hörd och själva beskriva sin situation och i den meningen uttrycka sin sanning. Då bör samhället lyssna och ta lärdom. Men nu går det alltför ofta så att konkurrerande grupper rusar fram till den brinnande busken med skorna på, tänder egna bloss vid lågan och splittrar samhället med sina speciella sanningslågor. Ute i världen ser vi hur populistiska diktatorer marscherar med skorna på ända fram till den okränkbara och heliga sanningens och rättens brinnande buske, trampar ner och släcker lågan samt fängslar dem som vågar tända den på nytt. För diktatorns position och makt blir sanningen och rätten ett hot som måste kriminaliseras och ersättas med den egna sanningen. I det här läget ser och inser vi vad rättsstat och demokrati betyder. De innebär att vi likt Mose stannar upp och tar av oss skorna inför den brinnande busken, inför sanningens och rättens heliga låga. I en rättsstat och demokrati är vi barfotalassar och -lisor som ödmjukt erkänner inför oss själva och varandra att vi inte äger vare sig den absoluta sanningen eller den absoluta rätten. Vi ser skymten av dem i buskens låga, men vi når dem inte. Vi vill närma oss dem, men vi kommer aldrig helt fram. Inför sanningens och rättens heliga låga tar vi av oss skorna, samtalar och samarbetar. Så kunde en brinnande buske, omgiven av tomma skor, vara en symbol inte endast för Guds helighet, inte endast för sanningens och rättens okränkbarhet utan också för en demokratisk rättsstat. Symbolen för en diktatur blir då en nertrampad buske – med spår av hårda klackar utanför.