Synvinkeln: Dollargrodan

När vi talar ett främmande språk förvandlas vår personlighet. Det kan nog alla som någonsin kommunicerat på ett främmande språk hålla med om.

Ett exempel på hur språket vi talar påverkar oss fick jag då min rumskompis, med tyska som modersmål, på engelska berättade att hon köpt något för flera ”dollars”. Fascinerad lät jag bli att korrigera henne. Hennes inköp hade nämligen skett i Tyskland, och trots att Berlin landar högt på multikultiskalan görs transaktioner uteslutande i euro. Mest anmärkningsvärt var att hon inte själv verkade lägga märke till grodan. Det skedde flera gånger, och min rumskompis vet mycket väl att man inte översätter valutor.

Så, blev hon (och hennes pengar) plötsligt amerikanska bara för att hon talade engelska?

Om och i vilken grad vårt språk påverkar våra tankar, därom tvista de lärde. Grovt taget menar universalisterna att vi alla är kapabla till vilka tankar som helst, och att språket enbart uttrycker dem. Relativisterna hävdar det motsatta: vårt språk både formar och begränsar vårt sätt att tänka och se på världen. Filosofen Wittgensteins konstaterande ”Mitt språks gränser är min världs gränser” brukar slängas in för att öka tyngden hos argumenten.

Bägge synsätt brukar för det mesta grunda sig på studier av enspråkiga personer och kulturer (till favoriterna hör sydamerikanska stammar och australiska urinvånare). Tyvärr säger det inte mycket om flerspråkighet. Dessutom är svenska, tyska, engelska och finska rätt lika varann jämfört med vad som talas i Papua Nya Guinea.

Människor och samhällen präglas alltså ändå i viss mån av de språk de talar. Men trots besök i den anglosaxiska världen kan min rumskompis knappast ha ärvt en hel världssyn bara genom att ha lärt sig det engelska språket.

Eller?

Antagligen är det så att vi, om inte ärver, så åtminstone kopierar uttal, beteende och attityd från de källor där vi lär oss ett språk. Med språket kommer helt enkelt en kultur. Experiment har visat att man rätt snabbt, av sociala orsaker antar jag, snappar upp den kulturen då man lär sig ett nytt språk.

Min erfarenhet är att innan man lär sig ett språk flytande, så utgörs talet till stor del av kopierade fraser, mycket attityd och väldigt litet ”språk”. När man lappar bristerna i grammatik och ordförråd med attityd och klatschiga fraser, lider också förmågan att faktiskt uttrycka sina tankar och det man vill säga - språket blir ytligt istället för att grunda sig i våra tankar och åsikter.

I en språkstudie ansåg de tillfrågade att det var lättare att uttrycka frustration och ilska på engelska än på sitt modersmål (kinesiska), eftersom den amerikanska kulturen tillåter det. Det är möjligtvis sant. Jag tror ändå våra språkkällor spelar en större roll för hur vi väljer att uttrycka oss: vi snappar upp till exempel engelska från sit coms, filmer, spel, serier, sport, popmusik och click-artiklar. De är media som inte bara kan uttrycka frustration, utan stora känslor överlag, ofta nedkokade till kompakta och slagkraftiga uttryck. De flesta som talar engelska som ett andra eller tredje språk gör säkert så på ett annorlunda sätt om de också tar till sig till exempel reportageartiklar, poesi, facklitteratur och dokumentärprogram.

Jag är inte mycket närmare ett svar på frågan om varför euron blev till dollar, om det inte var för att min rumskompis levde in sig så i sin ”engelska rollperson” att både pengar och plånbok följde med. Min poäng är att om vi vill vara måna om att uttrycka oss i enlighet med hur vi faktiskt tänker, tycker och känner, bör vi vara medvetna om att språket vi uttrycker oss på tycks spela en roll. Finsk och svensk brytning brukar ofta anses klumpigt och pinsamt, men jag upplever ibland att den hindrar språket att ta kontroll över vad jag säger och jag låter ofta bli att städa bort brytningen helt och hållet. Då jag talar tyska tror sig många ändå höra en holländsk brytning, och vad det sen egentligen ska betyda har jag inte luskat ut än.

Linus Lassus

Pargasbo bosatt i Berlin