Synvinkeln: Den ofrivillige översättaren och hans falska vänner

Berörande bilder, klickvänliga rubriker, snabba tweetar, djuplodande intervjuer, avslöjanden som citeras i andra medier. Det önskar nyhetscheferna av medarbetarna. Men den som drömmer om att bli en driven journalist måste också klara av att analysera och översätta texter för att komma så långt.

Fyra av fem finlandssvenska journalister översätter från finska dagligen eller ofta, enligt en undersökning som språkvårdaren Anna Maria Gustafsson vid Institutet för de inhemska språken gjort.

Alla journalister stöter på texter och intervjusvar som behöver bearbetas från ett finskinspirerat språk till en mer idiomatisk svenska. Den publik som väljer nyheter på svenska vill få dem på korrekt svenska. Därför är det befogat att till exempel putsa språket i uttalanden av politiker eller myndigheter.

När orden blir en nyhet i sig, som ”synnytystalkoot”, går det inte att putsa språket. Då gäller det att formulera en svensk motsvarighet med samma innebörd och stilvärde. Språkvården föreslog barnfödartalko för detta ord som SDP:s ordförande Rinne myntade. En mer ordagrann översättning hade varit förlossningstalko, men det leder tankarna till förlossningssalen. Babytalko, som förekom i någon artikel, är för gulligt i sammanhanget.

För att uppfatta substansen rätt i det som sägs eller skrivs krävs det kunskaper i finska, finsk kultur och finsk debattkultur som ligger högt över vardagsnivå, skriver Gustafsson. Hennes undersökning av de finlandssvenska journalisternas språkliga vardag presenteras i boken ”Språk i prosa och press”.

I de flesta oredigerade texter skrivna på svenska i Finland syns någon form av finsk påverkan. Det är rätt lätt att sätta fingret på enskilda ord som är finlandismer. Det som är svårare i tidspressen är att kontrollera om stilen, ordföljden och ordvalet är genomtänkt.

”Kannattaa” blir oftast ”löna sig”, ”jo” översätts med ”redan” och ”vielä” blir ”ännu”. Ja visst stämmer det, men inte alltid.

För att lära sig när ”kannattaa” är ”löna sig” och ”jo” är ”redan” eller något helt annat underlättar det om man kan använda ett av översättarens viktigaste redskap rätt, nämligen ordboken.

I Stora finsk-svenska ordboken, som numera är fritt tillgänglig på nätet, står det att en fras som ”asiaa kannattaa harkita” kan översättas med ”saken tål att tänka på” och att ”anna nyt jo!” motsvaras av ”ge hit den då!”

I närbesläktade språk finns det ord som ser nästan likadana ut men som har olika betydelse. Mellan finskan och svenskan finns det inte så många sådana så kallade falska vänner. Däremot kryllar det av andra typer av falska vänner: tanken att ett ord alltid motsvaras av ett visst ord i det andra språket, hevonen on häst-principen. Ett finskt ”jo” blir då så lätt ett ”redan”, eftersom det ligger närmast till hands och ändå oftast fungerar.

Engelska lånord kan också bli falska vänner. Brändi har tagits in i det finska ordförrådet, och det leder till att brand dyker upp i finlandssvenska texter. Men varumärke är det enda ord som rekommenderas på svenska för engelskans brand.

Falska vänner kan även gälla uttalet. Engelskans band har lånats in i båda språken. På finska skrivs och uttalas det bändi, på svenska skrivs och uttalas det band, medan många finlandssvenskar uttalar det bänd. Man kan se det som ett direktlån från engelskan, men jag ser det som påverkan från finskan.

Minna Levälahti

minna.levalahti@yle.fi

Språkkolumnen skrivs turvis av mediespråkvårdarna Charlotta Svenskberg och Minna Levälahti vid Svensk presstjänst. Den publiceras andra tisdagen varje månad under 2017 på Svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna. Föreningen Svensk presstjänst har två mediespråkvårdare som jobbar för KSF Media, HSS Media, ÅU, Svenska Yle och Nyhetsbyrån FNB. De publicerar också språkråd på sajten Mediespråk.fi