Synpunkter på Finlands skolpolitik

Regeringens skolpolitiska redogörelse till riksdagen innehåller förslag för åtgärder för att på lång sikt höja medborgarnas skolnings- och kunskapsnivå, förstärka jämlikhet i utbildningen och avskaffa inlärningsskillnader. Betraktandet av den nuvarande situationen avslöjar det djupa förnedringstillståndet till vilket vårt lands samhälls- och skolpolitik sedan 1970-talet har fört utbildningens nivå och omfattning. Mest oroväckande är försämringen i grundskoleelevers färdigheter att läsa och skriva särskilt hos pojkarna. Vid sidan av socioekonomiska faktorer har försvagningen av de ovannämnda grundfärdigheterna förorsakat att 16 procent av åldersklassen inte fortsätter till andra stadiet och därtill för många har tappat motivationen att fortsätta ända till examen. Inget under att elevernas inlärningsnivå i internationell jämförelse har sjunkit långt nedanför toppländernas nivå. Det är fallet i synnerhet i matematik och naturvetenskaperna. Regeringens paniklösning att höja läropliktsåldern till 18 år kommer inte per se att höja antalet av avlagda examina eller sänka antalet av dem som avbryter studierna. För att nå det utsatta målet att ungdomarnas hela åldersgrupp lägger examen på andra nivån måste först och främst grunderna till den nuvarande usla situationen förklaras och gjorda misstag avröjas genom att revidera lagstiftningen, utveckla andra styrningsmetoder och bättre inrikta resurserna. Starka kunskaper i modersmålet är en förutsättning för utvecklingen av kognitiva färdigheter och tänkande samt av all inlärning konstateras i redovisningen. Därför ska en högre nivå på hur man behärskar sitt modersmål vara undervisningens centralaste syfte. Satsningen därpå bör vara tillräcklig redan i småbarnspedagogiken och i förskolan och detta arbete måste fortsättas i princip genom all undervisning under hela grundskoletiden.

Om språkundervisning konstaterar regeringen inom punkt 3.10 följande: ”Jämlikt anordnande av språkundervisning realiseras inte i tillräcklig mån i den svenskspråkiga utbildningen.” Detta beror i först och främst på timfördelningen och undervisningens struktur i finska. Man beaktar inte i tillräcklig mån de språkliga utgångspunkterna och behoven för språkinlärning hos de svenskspråkiga eleverna. I praktiken har svenskspråkiga elever möjlighet att välja bara ett enda långt språk vilket oftast är finska. För den obligatoriska svenskans skull gäller samma brist i språkundervisning naturligtvis också alla finskspråkiga elever. När riksdagen fattar beslut på grund av redovisningen bör den utöver höjandet av modersmålskunskaper också ta i tu med denna fråga som begränsar språkvalet och är både pedagogiskt felaktig och stöter därtill också mot barnens universella rättigheter. Lagstiftningen borde redigeras så att obligatorisk finska eller svenska kan ersättas med full språkvalfrihet. På detta sätt blir vårt nationella språkförråd mångsidigare och svarar också bättre utrikeshandels verkliga behov och möjliggör upprätthållandet av vidare kulturella förbindelser.